Publicerad 2000   Lämna synpunkter
SYN, adj. (†, superl. -est).
Ordformer
(-sin 1598 (: sielsin). -sinne, pl. 1560 (: sielsinne)—1582 (: selsinne). syn (-ÿ-) 1523 (: synesta, superl.)—c. 1710 (: sällsÿn))
Etymologi
[runsv. synn?, fsv. syn; jfr fvn. sýnn, nor. nn. syn, motsv. got. anasiuns, mlt. sūne, alla: som syns, synlig, uppenbar; bildning med grammatisk växling till roten i SE. — Jfr SYNA, v.1, 2, SYNAS, SYNE, sbst.1, SYNEN, -SYNIG, SYNLIG, SYNSK, SYNT, adj., -SYNT]
(†)
1) synlig; uppenbar. Thet står vthstuckit på Brunswijks mynt / En skrifft och figur allom wäl syndt, / At en Man står medh itt brinnande blos, / Och thessa här ord skreffna ther hoos: / Aliis inserviendo consummor. Rudbeckius Starcke C 6 a (1624). Är synt hvad jus han hafver, effter att Staterna hafva kört honom två gångor att leggia af förhöijningen. RP 8: 145 (1640). SvMerc. V. 4: 28 (i handl. fr. 1676). jfr SÄLL-SYN.
2) lämplig l. tjänlig. Saa maa te raama seth bedzsta ok szee siit synesta. G1R 1: 59 (1523).

 

Spalt S 15599 band 33, 2000

Webbansvarig