| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SYNDELIG syn3delig2, förr äv. SYNDLIG, adj. -are. adv. = (†, Ps. 1695, 213: 2), -A (†, Lind 1: 1511 (1749)), -EN (†, Schmedeman Just. 443 (1665)).
syndig (se d. o. 1); numera bl. i slutet. Rom. 8: 3 (NT 1526). Then onde warder besnärat geno(m) en syndelig mund. SalOrdspr. 12: 13 (öv. 1536). Giff oss tina nådhe at wor hierta måghe ifrå all syndeligh lusta och begärilse vmskoren bliffua. OPetri 2: 444 (1537). Tå warde wij platt rene .. frå all syndeligh förgifft. PErici Musæus 2: 53 b (1582). Thet wore höghnödigt samma Predikning af Trycket vthginge .. at thet, som vthi henne samman fattat är: kunde blifwa månge, som sådant j thenna arge och syndelige tijdhen behöfwa, til een liten rättelse. Phrygius MRosengren A 4 a (1608). Gudh kan tigh snarlig fördöma, / När tu lefwer syndelig. Ps. 1695, 213: 2. LoW (1889; angivet ss. föråldrat). — jfr O-SYNDELIG. — särsk. (i ä. religiöst spr. l. arkaiserande) i uttr. vara född l. avlad av syndelig säd o. d., för att (med syftning på läran om arvssynden) beteckna att människan redan från själva tillblivelseögonblicket ansågs genomsyrad av synd. Iagh är aff syndeligh sädh född. Psalt. 51: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: i synd). Av syndelig säd var varje människa född, i synd var alla avlade. Moberg Sedebetyg 253 (1935). Min dotter är avlad av syndelig säd. Dens. FörrädL 136 (1967).
Spalt S 15642 band 33, 2000