| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SYNDIG syn3dig2, förr äv. SYNDOG l. SYNDUG, adj. -are; adv. -T.
1) som präglas av synd (se d. o. 1); som är behäftad med l. tyder på synd; som strider mot Guds bud o. vilja; som är benägen till synd; äv.: brottslig; om vinst: oskälig; stundom äv. närmande sig bet.: ogudaktig. G1R 1: 49 (1523; om värld). Alfwarligen här med förmanandes .. alle i gemen .. at föra sig .. wäl til Sinnes, hwad för en förskräckelig ting thet är .. Herrans Dag eller Sabbat .. med syndigt Lefwerne .. at bryta och ohelga. StadgEed. 1687, Inl. s. 2. Til at förekomma ungdomens och enfaldigt folks förargelse, och den syndiga lusta, som hos dem upwäckas kunde, har Kongl. M:t funnit nödigt förordna, at (osv.). PH 5: 2959 (1750). Syndig vinst. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det som lagen icke kunde åstadkomma .. det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet. Rom. 8: 3 (Bib. 1917). Modern menade att han visade syndig oförnöjsamhet, när han inte hade vinning nog här hemma. Moberg Utvandr. 195 (1949); jfr c. I nordvästra Skottland finns det ännu skärgårdssocknar där det anses syndigt att ro mellan öarna på sabbaten. DN(A) 16 ⁄ 3 1964, s. 18.
a) i uttr. jag fattig, syndig människa, inledningsorden till syndabekännelsen i Kyrkohandboken alltifrån 1531 o. därur utvecklad anv. Jach fatigh syndogh menniskia som j synd bådhe aflat och född är. OPetri 2: 413 (1531). Jag är en fattig syndig människa. De Geer Minn. 1: 28 (1892). De böjde .. sina hufvuden i syndabekännelsen: ”Jag fattig, syndig människa …” Och de lyssnade till predikan. Söderberg AllvLek. 287 (1912). IllSvOrdb. (1955).
b) (i ä. religiöst spr.) om säd; jfr SYNDELIG slutet. Mitt ursprung är af syndig säd. Ps. 1819, 47: 2.
c) om överflöd l. slöseri l. mängd o. d.: som är så stor l. av den arten att den är syndig l. oanständig; äv. övergående i rent förstärkande bet. (jfr 2): kolossal, oerhörd. Alt .. otiänligit och syndigt prålande, skeer förmodeligen för desse twenne Orsaker (osv.). Schmedeman Just. 394 (1664). Bönen går med Gud i Råd, / Dämpar syndigt öfwerdåd. Frese VerldslD 141 (1726). Arnell Moore LR 1: 34 (1829; om ståt). Det var en sällsam blandning av svartsjuka på hans allt uppslukande konstintresse och ängslig grämelse över hans syndiga slöseri. Siwertz Sel. 2: 66 (1920). (Liljorna) måste kostat dig en syndig massa pengar! Högström-Löfberg TLyckhD 146 (1929). Efter det obekväma sätt att resa som jag måste uthärda under min fattigdoms tid, känner jag att jag lever i nästan syndig lyx. Henschen o. Harrie Sayers OskArs. 204 (1934).
d) i mer l. mindre förbleknad anv. (jfr 2); särsk. i det opers. uttr. vara syndigt, inte vara rätt, vara orätt l. dyl. ZTopelus (1855) i Konstnärsbrev 1: 40. Det är mycket att få, det är synd att försmå, / det är syndigt att låta det gå! Fröding NDikt. 51 (1894). Laura .. fick en glad och syndig lust att leka en smula med .. långa fina Herman. Siwertz Sel. 1: 57 (1920). Jag känner mig riktigt syndig som bara ligger och sover medan du och farbror arbetar. Thorén Herre 10 (1942).
2) [utgående fr. 1 c] (vard.) i förbleknad anv. av 1; i rent förstärkande anv. (jfr 1 c): oerhörd l. kolossal l. väldig o. d.; särsk. dels i n. sg. substantiverat, i uttr. ha syndigt med ngt, ha gräsligt gott om ngt, dels (o. företrädesvis) ss. adverbial: oerhört osv., ss. satsadverbial äv.: väldigt (mycket), förskräckligt (mycket). Och så distraherades man så syndigt ute på landet. Nordensvan Lek 162 (1887). Unge v. Weijer är en syndigt lättsinnig krabat. Hornborg Svallv. 117 (1911). Det var syndigt vad det sved. Janson DBarn 149 (1913). Inte kan väl karlen ha frusit ihjäl. Nog är det ju syndigt kallt, men han var ju ändå klädd. Cedercreutz Typ. 2: 75 (1919). Syndigt smutsiga barn. Kjellgren SpanOd. 184 (1932). Man skulle .. sätta på sig rena svarta ullstrumpor, som stucko och kliade syndigt. Lieberath 15År 190 (1935). Hon var syndigt lat. Bergman Boksl. 130 (1942). Ha syndigt med pengar. SvHandordb. (1966).
Spalt S 15643 band 33, 2000