| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SYNKOPE syŋ4kope, äv. syn4–, r. l. f. (Arvidi 118 (1651) osv.) ((†) n. Linder Apostroft. 5 (1897)); best. -en (ss. n. -et); pl. (numera bl. tillf.) -er.
1) med. svimning, särsk. (o. numera vanl.) om hastig o. kortvarig svimning; i sht förr äv. om (sken)död till följd av hjärtstillestånd, hjärtslag l. dyl. Pfeiffer (1837). Det fins flere tillstånd i organismen som likna död; det vanligaste är hvad som kallas syncope. Samtiden 1873, s. 346. Synkope .. (dvs.) djup vanmakt, även skendöd och plötslig död genom hjärtförlamning. Sundberg (1926). Den akuta hjärtdöden, hjärtslaget, synkope. SvLäkT 1935, s. 1187. Lindskog (1997).
2) språkv. bortfall av obetonat språkljud (äv. stavelse) inuti ett ord; motsatt: epentes; stundom äv. med inbegrepp av apokope; jfr SYNKOP 1. När ”ladugård” blir ”lagård” har synkopen verkat. När Nöden fordrar at någon Syncope måste brukas, skal man vthsluta the Bokstäfwer, hwilka, vtan berörde Skada, kunne från Orden mistas. Arvidi 118 (1651). Till det svaga (eller yngre) omljudet måste man äfven räkna alla omljud som först inträdt efter försiggången syncope. Blomberg Omlj. 56 (1865). Synkope, då ett fonem bortfaller inuti ett större sådant, t. e. re(da)n, Sver(i)ge, fris(k)t. Noreen VS 3: 51 (1905). Apokope och synkope äro samma företeelser och all apokope är i grunden en synkope. Hesselman HuvudlNordSpråkh. 45 (1948). Ibland går synkopen ut över icke r utan n, såsom .. Longobardera. 3Saml. 30: 25 (1949). SvOrdb. (1986).
3) (†) synkop (se d. o. 2). Envallsson (1802). Synkopen gjör sin nytta i melodien, i anseende til smak och uttryck; men des förnämsta verkan visar sig i harmonien. Därs.; möjl. att hänföra till SYNKOP. BonnierKL (1927).
-REGEL. jfr regel, sbst.1 II 2 a. De vanliga svenska synkopereglerna. Hesselman HuvudlNordSpråkh. 95 (1948).
Spalt S 15658 band 33, 2000