Publicerad 2001   Lämna synpunkter
SYSTOLE sys4tole, förr äv. SYSTOL, r. l. f. (Dalin (1871) osv.) l. n. (Petersson FysUnders. 248 (1908) osv.); i best. anv. utan slutart.
Ordformer
(-ol 1845, 1857. -ole 1759 osv.)
Etymologi
[liksom d. systole, t. systole, eng. systole, fr. systole, nylat. systole, av gr. συστολή, bildat till συστέλλειν, sammandraga, av σύν, samman (se SYN-) o. στέλλειν, placera, skicka, rotbesläktat med STALL, sbst.2 — Jfr SYSTOLISK]
1) (i fackspr., i sht fysiol. o. med.) om sammandragning av ett ihåligt organ, varvid innehållet utdrives; särsk. (o. numera bl.) om hjärtats sammandragning (motsatt: diastole). Pfeiffer (1837). 2NF (1919; om sammandragning av ett ihåligt organ). (Den engelske läkaren W. Harvey) lärde att särskilja systole (sammandragningen) och diastole (utvidgningen) (av hjärtat). Thunberg Livsförrättn. 68 (1924). Lindskog (1997).
2) metr. i fråga om de klassiska språkens metrik, om det förhållandet att en lång stavelse brukas ss. en kort. Schedvin LatPros. 28 (1759). PsykPedUppslB 2175 (1946). —

 

Spalt S 15821 band 33, 2001

Webbansvarig