SZEKLER se4kler, sbst. pl.
Etymologi
[liksom d. székler, t. s(z)ekler, eng. szekels av ung. székely, eg.: gränsvakt, bildat till székel, residera, ha sitt säte, l. szék, säte, stol]
om en ungerskspråkig folkgrupp i östra Transsylvanien; personer som har szekliskt språk som sitt modersmål. Frey 1849, s. 341. Den siebenbürgska hären visade sig bestå endast af hoprafsade .. skaror, sammansatta af skilda folkslag, i strid med hvarandra .. ungrare, szekler .. och kosacker. SvH 5: 545 (1906). Szeklerna, som innehaft sina nuv. boplatser mitt i det rumänska språkområdet sedan 1100-t., talar en ålderdomlig ungersk dialekt. BonnierLex. (1966). NE (1995).
Ssg: SZEKLER-RUNA. språkv. om tecken i det transsylvanska skriftsystemet; i sht i pl. Benämningen runor har .. även vunnit burskap för två andra skriftsystem, näml. för de fornturkiska .. runorna samt för szekler-runor från Transsylvanien. 2SvUppslB 24: 755 (1952). Szeklerrunorna synas ha existerat ända sedan 1200-talet och icke blivit bortglömda förrän in på 1600-talet. Därs. 756.
Avledn.: SZEKLISK, adj. som tillhör l. har avseende på szeklerna l. deras språk l. kultur o. d.; särsk. (språkv.) i uttr. szeklisk skrift, om en av szeklerna under medeltiden o. 1500- o. 1600-talen använd runskrift (varav ett fåtal minnesmärken är bevarade). BonnierKL Suppl. (1929).
Spalt S 15828 band 33, 2001
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
