| Publicerad 2001 | Lämna synpunkter |
SÄCKA säk3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
sjunka (på grund av belastning l. av egen tyngd); sjunka ihop (o. i denna bet. förr äv. refl.); i sht om ngt med horisontell utbredning vilket har l. tänkes ha stödjepunkter vid ytterkanterna: sjunka o. därvid anta nedåt buktande l. bukig form, bukta nedåt; äv. allmännare: hänga löst o. anta buktande l. bukig form (se slutet). (Sv.) Thet säckar sig, (t.) es sacket sich, es fällt zusammen. Lind (1749). Ett stort, svart moln hängde som ett säckande tälttak över torget. Nilsson HistFärs 240 (1940). (Boxaren) Floyds rygg säckade redan 1960. DN(A) 26 ⁄ 11 1965, s. 32. Bort med alla knöliga ottomaner och säckande sängbottnar, lät det från Slöjdföreningshåll 1948. ÖgCorr. 30 ⁄ 10 1970, Bil. s. 4. Det var egendomligt att Skeppsholmsbron inte säckade för den formliga folkvandring som pågick till Björn Afzelius och Mikael Wiehes turnépremiär i Stockholm. GbgP 3 ⁄ 7 1986, s. 25. — särsk. allmännare, om textilier, i sht kläder: hänga l. sitta löst med mer l. mindre omfångsrik(a) ut- l. inbuktning(ar); äv., o. i sht refl.: (börja att) hänga osv., påsa sig. Säcka sig (om illa gjorda kläder). Nordforss (1805). Oxfösarens armar hänger .. litet tafatt .. och byxorna säckar litet. Martinson Rågv. 78 (1935). Nu seglade .. (O. Andersson) i Hasse Z:s kölvatten vad elegansen beträffar, klädd i stor, säckande ytterrock. Jungmarker OAndersson 117 (1946). Till och med kyrkkostymen .. hade fått fläckar och börjat säcka sig på honom. Wassing Dödgr. 131 (1958). Anm. Det hos Möller (1790, 1807) o. efter honom Heinrich (1814) anträffade (Sv.) säcka sig; (t.) zu Boden sinken, von flüssigen Dingen, sacken, torde vara en felaktig försvenskning av t. l. mlt. (sich resp. sik) sacken, sjunka, sänka sig (se SACKA, v.1).
Spalt S 16015 band 33, 2001