| Publicerad 2001 | Lämna synpunkter |
SÄLLSYNT säl3~sy2nt l. ~syn2t , adj. -are; n. o. adv. =; förr äv. SÄLLSYN, adj. n. o. adv. -T.
1) som sällan l. sparsamt förekommer; ovanlig; sällan skådad, rar; ss. adv. förr äv.: sällan; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 2. Sällsynta växter, djur, mineraler. En sällsynt begåvning. En klenod av sällsynt skönhet. At en christ(e)n me(n)niskia är en sälsyn ting, th(e)n icke finnes j huart rwm. OPetri 1Post. 146 a (1528). Att hvar för:ne Marcus Klingensten bliffver aff osz tilskicket att byggie och uprätte någre hammersmidier .. så bliffver han anthen föge eller och ganske sieldsindt fordret aff en part fougterne .. medt then deel, han til sådane nyttige bygninger bruke och behöffve skall. G1R 27: 5 (1557). Prenanthes .. som eljest är nog sällsynt utom skogarna. Linné Vg. 26 (1747). Täta ombyten med anförare och deremot sällsynt betalning på solden giorde krigshären ledsen och ovillig. Dalin Hist. III. 1: 595 (1761). Mången sällsynt fogel skall troligen (gm min bok) .. blifva tillvaratagen och tillfalla samlingarne, som annars hade blifvit förkastad eller fått pryda en ladvägg. Ström SvFogl. 4 (1839); jfr slutet. Hvad dessa smultron äro sällsynt sköna, / Och hvilken stek, hur saftig och hur mör, / Och hvad det smakar bra uti det gröna! Nordlund Bit. 63 (1894). Herr Rosensteins affär är känd i hela landet för dyrbara och sällsynta rariteter! Bergman Patr. 13 (1928). Hon har en sällsynt förmåga att alltid göra fel. SvOrdb. (1986). — särsk. [jfr likbetydande lat. rara avis] i det bildl. uttr. en sällsynt fågel, om ngt som sällan påträffas. En troghen wen är en selsÿn fhogell. LPetri Œc. 72 (1559). Holm Ordspr. 323 (1964).
2) (†) besynnerlig, underlig, märklig; egen(artad); särsk. i uttr. förekomma ngn sällsynt, förefalla ngn besynnerligt l. märkligt; äv. övergående i bet.: egensinnig. G1R 1: 60 (1523). Här aff wil thå fölia ath messan när oss Swenska, böör på Swenst måål läsin och sungen warda, ee huru siälsyndt thet synes oss wara, haffuer vtan twiffuel siälsynare warit, thå hon här föst begynnades läsas på latine. OPetri 1: 441 (1528). Effter almogen är .. så sielsindh och ginstortig, och haffue slagit .. någre wore fogter. G1R 11: 104 (1536). Jag veett, ded dig och flere mine venner sielffsyntt förekommer och fremmedt, att I nu inge breff aff mig bekomme. AOxenstierna 7: 509 (1632). När jag skulle sela på hästen, selade jag bakfram .. I anseende til sådant betslande blef kiörningen sälsynt, hwarföre när jag en gång kiörde, föll både häst och trotzwagn i et dike. Westerberg Lefv. 7 (1734). (G. III) var menniska; långt ifrån icke en stor man, i detta ords sanna bemärkelse; men en sällsynt man, huru uttrycket än må förstås. Crusenstolpe Mor. 2: 3 (1840). ÖoL (1852).
Spalt S 16179 band 33, 2001