| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄMRE säm3re2, adj. o. adv., ss. adj. förr äv. SÄMMER; superl. SÄMST säm4st.
I. ss. komp.
1) motsatt: bättre: som har mindre av önskvärda l. positiva egenskaper l. kvalifikationer l. som har lägre värde l. kvalitet l. lägre grad av fullkomlighet l. skicklighet än ngn annan resp. ngt annat; äv. ss. (mer l. mindre klar) komp. till DÅLIG l. USEL: som har än mindre av önskvärda l. positiva egenskaper osv. än ngn annan resp. ngt annat, uslare l. ofullkomligare l. värdelösare; äv.: som är otillräckligare l. knappare l. besvärligare; äv. dels substantiverat (särsk. i n. sg. best.), dels ss. adv.; jfr DÅLIG I 1 a, b. Han är sämre än jag i tyska. Det tyget är dåligt, men det andra är ännu sämre. Hwar man sätter först fram thet godha wijnet, och när the äro wordne drokne, thå thz som sämbre är. Joh. 2: 10 (NT 1526). Böndernes clagemåll .. um oxer och annet, som Lasse Toprid skulle hafve bortbytt och satt ringere och sembrere .. i staden igen. HT 1895, s. 324 (1563). Inventarium widh Åbo doomkyrckia .. 2 st. punger medh klockor, i swänska försambl. Dito 2 st. sembre något, i finske försambl. BtÅboH I. 11—12: 12 (1655). Ju flera kockar, ju sämre soppa. Wensell Ordspr. 44 (1863). Ej blott användningen af latinet blef sällsyntare; äfven kunskapen däri blef sämre. Heikel Filol. 9 (1894). Jag (försökte) .. tänka på dem, som har det sämre än jag. Wägner Norrt. 4 (1908). En förändring till det sämre. Östergren (1952). Förutom ett litet misstag i början av matchen var Håkan Algotsson felfri i Frölundas mål. Ola Nilsson i Malmös mål var inte mycket sämre. DN 4 ⁄ 2 2001, s. C13. — särsk.
a) (†) i uttr. ifrån bättre i semre, från det bättre till det sämre. Oemotsejeligit är, at icke jorden har ändrat sig ifrån bätre i semre. Swedenborg RebNat. 3: 303 (1718).
b) (†) om metall: som har mindre god kvalitet; om gruva: som innehåller sådan metall. Vti wårt Fosterland hafwa Malmgrufwor, så the dyrbarare som sembre, altijd warit reknade för en serdeles Rijksens Odall. Verelius Herv. Dedik. 4 (1672). VetAH 1743, s. 99 (om metaller).
c) (†) om händelse (se d. o. 3): mera ogynnsam l. oblid. De bätre och sämre händelser af Konung Eric XIV Regering äro ganska väl afskildrade. Schönberg Bref 1: 250 (1778). Därs. 269.
e) övergående i rent kvantitativ l. förstärkande anv.: svårare, högre. En sämre grad af Caries är (osv.). Martin Bensj. 379 (1782).
f) förbleknat, i attributiv o. absolut anv.: relativt dålig, tämligen l. ganska dålig. Sämbre wijn. Florinus Voc. 36 (1695). Waror af sämre beskaffenhet. ÖoL (1852). Sämre Tobak. Auerbach (1915). En sämre kostym. Harlock (1944).
2) i fråga om hälsotillstånd: sjukare, dåligare, krassligare; äv. i fråga om kroppsfunktion: dåligare, mindre god; företrädesvis i predikativ anv.; äv. ss. adv. (särsk. i uttr. ha det sämre, ha det värre, må sämre); jfr DÅLIG 1 b β, 2. Han hör sämre för varje år. Hunden har sämre syn än katten. Den sjuke är sämre i dag än i går. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kann jag då liknöjd se att din syn blir sämre och sämre. Runeberg (SVS) 3: 20 (1827). Kung Otto af Grekland .. afslutade .. sin vattendrickning hvarje morgon med en sejdel bäjerskt öl och mådde icke sämre för det. De Geer Minn. 1: 278 (1892). Gåskarlen hade det ännu sämre än han själv .. han höll på att dö. Lagerlöf Holg. 1: 30 (1906). Hon hade varit hos många läkare .. ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Mark. 5: 26 (NT 1981).
3) med, förr äv. utan nedsättande bibet.: som tillhör de i moraliskt l. socialt l. ekonomiskt avseende lägre samhällsklasserna l. bredare lagren; äv. (o. i sht) förbleknat, i attributiv o. absolut anv. för att uttrycka en jämförelsevis l. relativt hög grad av grundordet l. jämförelsvis osv. låg grad av konträrt motsatt adj. l. adv., motsatt: bättre (se d. o. 1 d); äv. dels substantiverat, dels ss. adv.
a) som har lägre l. (o. i sht) än lägre moral l. (människo)värde än ngn annan; mera moraliskt förkastlig l. mindervärdig l. usel; särsk. förbleknat, i attributiv o. absolut anv., särsk. i uttr. sämre kvinnor, lösaktiga kvinnor, dåliga kvinnor. Han är inte något helgon men inte sämre än andra människor. Efter någon tid wardt Nero sämre Herre. / Ty war han from förut, så wardt han nu desz wärre. Kolmodin QvSp. 2: 531 (1750). I husen bodde gudfruktiga läsare, som i yngre dar på lönnkrögeri, kortspel och sämre kvinnor samlat medel till ålderdomens ljufva omvändelse från helvetet till himlen. Nordström Landsortsb. 79 (1911). Är det inte Goethe som säger att människor bli sämre, ju sämre man behandlar dem? Lagercrantz SkildVärld. 28 (1944).
b) i fråga om samhällsställning, rang, stånd o. d.: som är av lägre rang l. samhällsställning o. d. (än ngn annan); som tillhör l. utmärker de socialt l. ekonomiskt lägre stående samhällsklasserna l. bredare lagren; stundom äv.: simplare, enklare, ringare; äv. (o. numera nästan bl., mindre br.) förbleknat, i attributiv o. absolut anv., motsatt: bättre (se d. o. 1 d β), särsk. i uttr. (det) sämre folk(et), folk(et) av de lägre samhällsklasserna l. bredare lagren. UHiärne Vitt. 145 (1665). Hela julhelgen gick med största nöje och conversie, så hos högre som sämre. Linné (1734) hos Fries 2Linné 1: 192. Jag har warit anmodat utaf ätskilliga Patrioter, så af högre som sämre stånd .. at skaffa Elever, som kunde .. tiena landet och uphielpa oeconomien. Linné Bref I. 2: 59 (1746). (Sv.) Den sämre hopen, (t.) der gemeine Haufen. Heinrich (1814). På Ladugårdsgärdet .. hände, att vid en exercis, då konungen var tillstädes, en obekant sämre landtman behöll hatten på sig. Adlerbeth Ant. 2: 177 (c. 1815). De begge pojkarne omfamnade hvarandra och det sämre folket hurrade. Wetterbergh SamhKärna 1: 114 (1857). Sämre och bättre folk. Östergren (1952).
II. ss. superl.
1) motsatt bäst: som har minst av önskvärda l. positiva egenskaper l. kvalifikationer l. som har lägst värde l. kvalitet l. lägst grad av fullkomlighet, minst bra l. god; äv. ss. (mer l. mindre klar) komp. till DÅLIG l. USEL: uslast l. ofullkomligast l. värdelösast; äv.: som är mest otillräcklig l. knapp l. besvärlig; äv. dels substantiverat (särsk. i n. sg. best.), dels ss. adv. (särsk. i uttr. råka sämst ut, råka värst ut); jfr DÅLIG I 1 a, b. Av alla sprinteressen på DN-galan var världsstjärnan sämst. Lära kenna allehanda slagz jord, hwilken den bäste och den sämbste är. Schück VittA 1: 142 (i handl. fr. 1630). Ingen wil här hedren mista / Bli then sista / Eller tyckias wara sämst. Runius (SVS) 1: 43 (c. 1710). Jag sitter, står sämst af oss alla. Weste FörslSAOB (c. 1817). Narras aldrig, mitt lilla gryn, det är det sämsta som finns. Stiernstedt Ullabella 52 (1922). Mina egna landsmän, vilka både i och utanför parlamentet äro de sämsta talarna i världen. Claëson Lockhart PolAgent 148 (1933). Allra rikast var den stora romerska staten .. och den råkade allra sämst ut. Gyllensten Grott. 8 (1973). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Dhen fattigas loth är altijd sämbst. Grubb 459 (1665). Det sämsta hjulet på vagnen skriker mest. SvOrdspråksb. 25 (1865). Skomakärns hustru å sme(d)ns märr har allti(d) sämstä skona. BtSödKultH 1: 73 (1877). Skomakarns hustru och smedens märr ha alltid sämst på fötterna. Östergren (1952).
b) (förr) i uttr. sämsta hand, i fråga om spjutkastning, kulstötning o. d.: den hand (normalt den vänstra) med vilken det sämsta kastet gjordes; motsatt: bästa hand (se BÄTTRE 3 g). IdrBl. 1924, nr 90, s. 8.
c) ss. adv., i förbleknad anv. (jfr e), i allittererande förb. med sist.
α) i uttr. sist men inte (i sht förr icke) sämst, i sht förr äv. icke sist och icke sämst, för att särsk. framhäva att det som nämns sist ej är oviktigt, närmande sig bet.: i synnerhet, särskilt, inte att förglömma. Auerbach 1042 (1913). (Vid 1880-talets början) spökade i många fantasier en idealgestalt av mäktiga mått .. Övermänniskan! Icke sist och icke sämst anammades spöket av unga Mercurii söner, som (osv.). Bergman JoH 7 (1926). Sist men inte sämst i raden jubileumsskriften om Gudinnan, Citroën DS 1955—1995. SvD 7 ⁄ 12 1996, Mag. s. 2.
β) (numera bl. tillf.) i uttr. sist och sämst, för att framhäva att det som nämns sist också är av sämsta kvalitet l. sort o. d., närmande sig bet.: i synnerhet, särskilt. Sist och sämst, ha vi detta slags allmänt kända .. hopplöst magra smålandsåsar, mellan hvilka torfmossarne utgöra enda odlingsvärda marken. Feilitzen Tjenare 2: 11 (1891).
d) (numera mindre br.) övergående i rent kvantitativ l. förstärkande anv.; ss. adj. särsk.: grövsta, värsta, ss. adv.: mest, svårast. Mårten .. använde de få krafter, som voro honom sjelf öfriga, att under de sämsta skällsord inknuffa Birger i dagliga rummet. Carlén Rosen 759 (1842). Därtill kommer ännu en omständighet .. den nämligen, att icke ens i de sämst medfarna stadsdelarna alla hus blifvit förstörda. Hildebrand StFolk 68 (1915).
e) mer l. mindre förbleknat (jfr c), i attributiv o. absolut anv.: synnerligen dålig l. värdelös l. usel o. d.; särsk. i uttr. i sämsta fall, i sht förr äv. fallet, om det värsta skulle inträffa, i nödfall, i värsta fall. I sanning war Ifwar intet den sämste Ryttare. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). I sämsta ell. wärsta fallet. ÖoL (1852). Räddningen kom oväntat och i sista ögonblicket, nästan som i en kolportageroman av sämsta sort. Johnsson Essad Härligh. 224 (1930). Jag har vant mig vid att fotbollen alltid har storleken av en tennisboll — i sämsta fall som en pingisboll — och alltid syns i centrum av tv-rutan. DN 30 ⁄ 6 1998, s. C2.
2) i fråga om hälsotillstånd: sjukast, dåligast. Må sämst. Weste FörslSAOB (c. 1817). Så länge den sjuke var som sämst, skiftades hon och han att vaka. Benedictsson Peng. 180 (1885).
3) med nedsättande bibet.: som tillhör de i moraliskt o. socialt o. ekonomiskt avseende lägsta samhällsklasserna l. de bredaste lagren; äv. förbleknat, i attributiv o. absolut anv.: som har synnerligen l. mycket låg rang l. samhällsställning; äv. ss. adv.
a) som i moraliskt avseende är förkastligast l. gemenast l. uslast o. d.; äv. förbleknat. Lind (1738). Den sämste ibland hela hopen. Möller (1790). Getterna .. kunde den sämsta tiggare äga. Runeberg (SVS) 3: 78 (1832). Det är den sämsta menniska. ÖoL (1852). Om de, som tjäna Eder, alltid skola gå i fruktan, skall Ni endast bli omgifven af smickrare, som gifva sitt bifall äfven åt Edra sämsta handlingar. Larsson KinD 42 (1894). Dom snälla flickorna fastnar alltid för dom sämsta pojkarna. Gustaf-Janson ÖvOnd. 42 (1957).
b) i fråga om samhällsställning, rang o. d.: som har den lägsta rangen l. samhällsställningen; äv.: simplast, enklast, ringast; äv. ss. adv. (förr särsk. i uttr. gå allra sämst, gå på den allra ringaste l. simplaste platsen). Iblandh .. Rådzpersoner hwarken den förnembste heller sidste, Mijndigaste heller sembreste, den klokeste twifler Man och opå, än honom (dvs. C. Fleming) ware frijtt altt ting till att handle och göre, effter sitt eigett hufwudh och gode tycke. UrkFinlÖ II. 1: 81 (c. 1595). Jupiter han gieck allfrämst, / Seen them andra til then sämst. Lucidor (SVS) 73 (1672). Ingen war som sine Tårar dölgde / Från den Förnämsta till den där gick Aldra sämst. Dahlstierna (SVS) 137 (1698). Den sämste arbetskarl är bättre än han. Dalin (1854).
B (till II 1): SÄMST-BIT. (numera bl. tillf.) om den sämsta biten (av ngt). Wassing Dödgr. 123 (1958). —
Spalt S 16198 band 33, 2002