| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÖN, sbst.2, r. l. f.? l. m.?
(†)
1) vägran (att lyssna till l. bevilja en bön l. dyl.). Kiäre Herre war benägen / Till att höra hännes bön / .. Wisan nåd ock icke sön. Tiällman Profvis. B 5 a (1692).
2) försummelse; övergående i bet. sölande. Liggiande Böön, och ståndande Söön är intet stort alfwar med. Celsius Ordspr. 1: 250 (1708).
Spalt S 16566 band 33, 2002