Ordformer
(söp- 1712—1779 (: söplig). söpp- 1640—1685)
Etymologi
[sv. dial. söppla; sannol. ombildning av SÖRPLA; jfr sv. dial. söppel, tunn vätska]
(†) ta in (vätska) i munnen gm hastigt (o. upprepat) sugande, sörpla; äv.: smaka på (dryck l. soppa o. d.) gm sådant intagande. Linc. Iii 6 b (1640). (Sv.) Söpla, (lat.) Pitissare. Schenberg (1739, 1747).
Särsk. förb. (†): SÖPPLA IN. hastigt (o. upprepat) suga så att (dryck l. soppa o. d.) kommer in (i munnen). Café .. Är ett slagz Ärter .. hwilke Turkarne .. bruka til theras Delitier, och i stället aff Brännewijn söppla thet in emellan Läpparne siudande hett. Rålamb Resa 42 (1658, 1679). —
SÖPPLA I SIG. sörpla i sig. Anno 1685 dhen 9 Iulij war Rolander ved Calmare marknat om torsdagen, fredagen och söpplar i sig på källaren om lögerdagen in mott afftonen. VDAkt. 1685, nr 184.
Avledn.(†): SÖPPLIG, adj. om sätt att tala: ryckig (som vid hastig o. upprepad inandning). (Kästners) målföre (är) hastigt och söpligt, så at jag måste vara mycket attent at förstå honom. Porthan BrSamt. 25 (1779).
Spalt S 16631 band 33, 2002
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
