| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÖTA sø3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 3) -or.
1) (numera bl. mera tillf.) söthet, sötma. Schultze Ordb. 4694 (c. 1755). Lukten av enbuskesött: en smygande kryddlukt med söta i. Martinson Midsomm. 80 (1938). — jfr SMICKER-SÖTA.
3) [jfr SÖT, adj. 10] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. slå sötor, slå lyror. Slå sötor (går till så att en) ställer sig i en ring och slår med ett bollträ en boll rätt upp i luften. Den som lyckas ta lyran, innan bollen slår i backen, får gå fram och slå bollen nästa gång. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 245 (1949).
Spalt S 16660 band 33, 2002