Publicerad 2002   Lämna synpunkter
TADA ta3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(tada 1894 osv. tåda 1864)
Etymologi
[sv. dial. (Dal.) tada, tådå, motsv. fvn. taða, (gräs på l. från) gödslad äng, t. dial. zatten, utbrett hö; till sv. dial. (Gotl.) tad, gödsel, motsv. fvn. tað, eng. dial. tad, tathe (från nordiska spr.), (på marken utbredd) gödsel; till den rot som äv. föreligger i gr. δατέομαι, delar, river sönder, förtär. — Jfr TALLE, sbst.1]
om växt tillhörande växtsläktet Deschampsia PB, tåtel (särsk. om krus- l. tuvtåtel); äv. dels om släktet, dels om hö, skördat ss. efterskörd (efter råg); utom i bot. ss. senare led i ssgr numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter. Fries BotUtfl. 3: 249 (1864; om tuvtåtel). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 756 (1901; om släktet). SFS 1916, s. 1191 (om krus- o. tuvtåtel). Bredgräs och tada frodas rikligt kring däljan vid stenen, där kol och aska ännu ligga kvar. SvFolket 13: 43 (1940). Svedjelandsladan .. var .. avsedd .. endast för tadan, d.v.s. för det hö, som efter rågskörden slogs på fallet. Levander Dalbondek. 1: 336 (1943). 2SvUppslB (1954). — jfr BOTTEN-, KRUS-, SJÖ-, TUV-TADA.

 

Spalt T 51 band 33, 2002

Webbansvarig