Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TALLE tal3e2, sbst.1, om sak r. l. m., om person m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. (i bet. 2) -ar.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lager av tilltrampad gödsel (o. strö) i spilta l. stall o. d.; äv. i utvidgad anv., om lager av (torkad) smuts o. d. En gemensam krubba sitter vid väggen och flyttas högre upp efter som tallen stiger (i ”tallestallet”). Barchæus LandthHall. 59 (1773). På golvet (i boningshuset) var det tjockt med ”talle” (hårdnad smuts). Celander NordJul 1: 55 (1928).
2) [jfr Björseth Gbgsspr. 46 (1958)] (numera bl. i vissa trakter) i oeg. l. bildl. anv. av 1, (mer l. mindre nedsättande) om liten l. ynklig individ l. sak; särsk. om person som ynkligt sviker sina vänner; jfr SKIT 2 d α. Talle, (dvs.) en som sviker gänget. Holmberg SprGbg 52 (1976). GbgP 21 ⁄ 11 1991, s. 26 (om fågel). Det är inte lätt för en liten talle som gullbusken att göra sig gällande under höga magnolior, ginnala-lönnar och japanska körsbärsträd. Därs. 22 ⁄ 9 1995, s. 28.
Spalt T 323 band 34, 2003