| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TAMBURIN tam1bɯri4n (LoW (1911; äv. med fr. uttal: -räŋ4)), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
slaginstrument bestående av en rund trä- l. metallram överspänd med skinn på ena sidan o. försedd med runda metallskivor o. d. som klingar när instrumentet skakas; äv. dels om hög, smal trumma, dels om dans utförd till ackompanjemang av tamburin. Tabourin kallas små trummor. Hülphers Mus. 88 (1773). Tambourin .. (dvs.) liten trumma, handtrumma; fransk dans för en person, som tillika slår takt på en handtrumma. Andersson (1845). På alla stigar, på alla kosor / Jag slår den ljudande tamburin. Snoilsky 1: 3 (1869). Baskiska trumman .. vanligen kallad tamburin består af ett stycke skinn, spändt öfver en rund ram, vid hvilken en mängd små klockor eller bjellror äro fästade. Wegelius Musikl. 2: 188 (1889). Af Tannhäusers dikter framgår, att sången till ringdanserna .. vanligen ackompanjerats af giga, flöjt, harpa eller tamburin. Bååth WagnerS 1: 21 (1903). Tamburinen var allmänt känd redan i den romerska spelmansvärlden, men först i slutet av 1700-talet blev den allmännare använd som ett exotiskt effektinstrument. Moberg TonkHVäst. 1: 99 (1935).
Spalt T 344 band 34, 2003