| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TAPPT tap4t, r. l. m. (Svederus Jagt 159 (1831) osv.) ((†) n. (THästv. 1870, s. 83, NDA 21 ⁄ 10 1937, s. 11)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
jäg. förhållande att hund(ar) vid drev under jakt tappar vittringen efter byte; vanl. konkretare: uppehåll i drev till följd härav; äv. om plats för sådant uppehåll. Svederus Jagt 159 (1831). Om en stund tystnade hundarne, haren hade tryckt, och det blef några minuters tappt. TIdr. 1882, s. 19. Drefvet gick ned emot den stora myrsträckningen — och så blef det ”tappt”. Hemberg ObanStig. 83 (1896). De båda andra (hundarna) ringade och ringade på tappten, tills Pilo stack på haren. Nordlund Jäg. 168 (1914). Men som jag antog, att hundarna snart nog skulle klara tapten och åter få drevet i gång, fortsatte jag. Sparre LjugJ 117 (1921). På jaktprov räknas ej hunden till last sådana tappter, som äro kortare än fem minuter. NFSportlex. (1946). — jfr SKOTTPLATS-TAPPT. — särsk. i utvidgad anv., i fråga om fältritt o. d.: (plats för) (i förväg planlagt) uppehåll. Genom flere såväl anordnade som ofrivilliga ”tappter” blef ridten mindre ansträngande för både hästar och ryttare. GHT 11 ⁄ 11 1895, s. 3. (Vid) Hubertusjakten .. förde Ryttmästare A. Stjernswärd jaktsällskapet till första tapten, som var belägen vid .. brandstationen. SDS 4 ⁄ 11 1930, s. 5.
-STÄLLE. ställe där tappt uppstår. Är jägaren tillbörligt uppmärksam, har han .. lätt att bestämma och begränsa taptstället och det område, der hundarnas arbete skall koncentreras. Balck Idr. 2: 48 (1887).
Spalt T 483 band 34, 2003