Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TASSIG, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. tassig, tassot; sannol. till TASSE, sbst.2]
(i Finl., vard.) tokig, svagsint, ”korkad”; fånig. Om hon är slug eller tassig, si det vet intet jag. Topelius Vint. I. 2: 10 (1867, 1880). En karl som pratar meningslösa ord, han är väl tassig? Schildt Asm. 55 (1915). Gemene man kommer att uppleva det som moraliskt mera tillåtet än tidigare att bryta mot tassiga regler. Hufvudstadsbl. 6 ⁄ 12 1994, s. 6. — jfr SMÅ-TASSIG.
Avledn.: TASSIGHET, r. l. f. (i Finl., vard.) tokighet, fånighet, dumhet; särsk. i pl., konkret(are). För öfrigt synas de flesta bref från Budapestkongressen till de stora bladen vimla af tassigheter. Mattsson VSkr. 4: 210 (1913). En man som .. påstår sig samla på alla möjliga ”tassigheter” .. allt från öronlösa koppar till huvudlösa statyetter. Hufvudstadsbl. 30 ⁄ 10 1988, s. 11.

 

Spalt T 532 band 34, 2003

Webbansvarig