Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TEINT täŋ4 l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r. l. m.; best. -en; pl. -er; äv. (numera bl. i bet. 1 o. där allenarådande) TEINTE tä4ŋt l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(teint 1835 osv. teinte 1819 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. t. teint; av fr. teint, m., färg(ning), hy, teinte, f., färgton, substantivering av teint resp. teinte, p. pf. av teindre, färga, av lat. tingere, färga (se TINGERA)]
1) (numera föga br.) färgton, färgskiftning; anstrykning; styrkegrad hos färg; äv. mer l. mindre bildl. 2VittAH 11: 238 (1819, 1822). En ljusblå teinte prydde merendels hafsbandet på de skönaste Kartor jag såg. Almqvist VSkr. 5: 159 (1833). Sjelfva röstens teinte är så egen, så vacker, så tvingande till att lyssna. Böttiger 6: 219 (1836, 1881). Visserligen har lifvet här (i Sthm) en ljusare teinte än i Lund, men i mörka allvarstimmar födas tankar. Strindberg Brev 13: 234 (1899). När en teint anses lagom stark betäckes den med täckfernissa, och de öfriga teinterna frätas djupare. Ambrosiani NordMBokhandtv. 18 (1916). 3NF 19: 52 (1933).
2) (numera bl. teint) [eg. specialanv. av 1] ansiktsfärg, hudfärg; hy. Andersson (1845, 1857). Den blå färgen accentuerar .. (battakkvinnornas) gulbruna teint. Palm FarvälTropik. 164 (1944). — jfr ROSEN-TEINT.

 

Spalt T 676 band 34, 2003

Webbansvarig