| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TEMPORAL täm1pωra4l l. -po-, adj.; adv. -T.
som avser (viss) tid; tids-; tidsmässig; särsk. språkv. i uttr. temporal konjunktion l. (bi)sats o. d., konjunktion resp. (bi)sats o. d. som uttrycker tidsförhållande. (Frågan om flexionsvokalen är) af mindre betydelse .. för vårt modersmål, hvilket emellertid .. ännu förmår genom ändelse-vokalen angifva en modal och temporal skilnad mellan .. de brinna, de brunno (osv.). Rydqvist SSL 1: 306 (1852). Konjunktionsbisatser, uttryckande .. tid (temporala satser). Brate SvSpr. 203 (1898). Glosans temporala karaktär (uttrycks) dels genom vissa enkla verbalformers ändelser, dels perifrastiskt genom vissa ”hjälpverb” i förbindelse med vissa ändelser. Noreen VS 5: 275 (1908). De underordnande konjunktionerna indelas i tio grupper: .. (bl. a.) tids-konjunktioner eller temporala konjunktioner. Källquist SvSpr. 192 (1954). Ett annat problem är av temporal natur. Människor .. har bara funnits i cirka två miljoner år. DN 11 ⁄ 2 1996, Söndagsbil. s. 16.
-FÖLJD. (†) ordning i vilken tempus följer på varandra. Futurum exactum är här, enligt Latinska språkets .. stränga Temporalföljd .. det enda rätta. SvLittFT 1838, s. 810. SnoilskyVänn. 2: 57 (cit. fr. 1889). —
-TIMME. i pl., om nattens o. dagens timmar vilkas längd varierade med o. bestämdes av årstiden. Kulturen 1954, s. 15. Under vinterhalvåret var dagtimmarna kortare än nattimmarna och omvänt .. under sommarhalvåret. Dylika s. k. temporaltimmar användes .. in på 1300-talet, då .. ur med likformig tidsangivelse började komma i bruk. SvD(A) 30 ⁄ 6 1960, s. 4.
Spalt T 786 band 34, 2004