| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) numera i sht jur. till II 5, motsv. -gripa 1: tillgripande (av ngt) utan uppsåt av varaktigt tillägnande, särsk. i uttr. tillgrepp av fortskaffningsmedel, ss. brottsrubricering; äv. dels konkretare, dels (i icke fackmässigt spr.) allmännare: stöld (särsk. konkretare); förr äv. om lagenligt förverkande o. d. RB 25: 5 (Lag 1734). Berch Hush. 379 (1747; om förverkande). Det var .. värdet af det tillgripna som i allmänhet bestämde, huruvida tillgreppet som stöld borde betraktas eller icke. Nordström Samh. 2: 298 (1840). Vi var .. så försiktiga, att våra tillgrepp sällan märktes. De Geer Bergsl. 14 (1951). För tre av dem gäller åtalet grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, förberedelse till grovt rån och grov stöld. DN 20 ⁄ 3 1984, s. 5.
2) (numera mindre br.) till II 10, motsv. -gripa 2, särsk. konkretare: tillgripen åtgärd l. handling o. d.; tilltag. Såsom Carl Lindelöf tenterar Anders Larszon medh åthskillige tillgrep öfuertijgha. BtHforsH 3: 181 (1642). Folket opponerade sig mot ett sådant tillgrepp. WexjöBl. 1842, nr 28, s. 3. SvOrdb. (1986; angivet ss. mindre br.).
-GRIPA, -are (se avledn.). [fsv. tilgripa]
1) numera i sht jur. till II 5: självsvåldigt l. olovligen ta (ngt) i besittning; i icke fackmässigt spr. äv. allmännare: varaktigt tillägna sig, stjäla; i sht förr äv. refl. (jfr 2 b); förr äv. i fråga om lagenligt förverkande o. d.; i ä. språkprov (med adverbiell bestämning angivande olovlighet) stundom svårt att skilja från 2 b. Sådane Personer som förtiena jempte restitutionen af dhet hwad dhe olofligen tilgrijpet med 40 pro cento straff att blifwa belagde. Schmedeman Just. 712 (1679). Redan uti Landskapslagarne (finns) en ordning fastställd, hvarefter vid utmätning egendom skulle tillgripas. Nordström Samh. 2: 623 (1840). Söderhjelm Tavaststj. 223 (1900; refl.). Flickan hade inte tillgripit något från sin matmor, men hon gick i patienternas kappfickor. Siwertz JoDr. 295 (1928). Är stöld med hänsyn till det tillgripnas värde .. att anse som ringa, skall för snatteri dömas. SFS 1942, s. 796.
2) till II 10.
a) (†) till II 10 a: ingripa, skrida till verket; äv. tr.: ta sig för; jfr gripa till 1 e. I midlertijdh myckit bekymrandes sigh, hwad han vthi närwarande Tilstånd först tilgrijpa skulle. Widekindi KrijgH 216 (1671). Brask Pufendorf Hist. 210 (1680).
b) till II 10 b: gripa till (ngt, särsk. dels (hjälp)medel, dels handling l. åtgärd l. tillvägagångssätt); ta i bruk; förr äv. dels: ta till (se taga till 1 b) (så l. så), dels refl. (med anslutning till 1), dels övergående i bet.: utnyttja; jfr 1. Vi får tillgripa en annan utväg, någon lämplig nödlögn. Tillgripa våld. (Jag ber att) dhe medhel måga tilgripas, derigenom dhe (osv.). OxBr. 5: 56 (1613). Ther någhon begärte til at wetta, om thesse .. Lådiker woro så stoort tilgrijpne, at (osv.). Hortulanus Rekn. C 4 b (1638). Så snart nöden tuingar någon förståndig förman för bergzlagen att tillgrijpa samma invention med stånggång så lärer contractet få sin framgång. Polhem ESkr. 1: 49 (1741). Wi tillgrepo thenna anledningen med glädie. HSH 9: 300 (1743). Den som tilgriper sig någon obehörig wäg öfwer andras åkerskifte. ByordnMäl. 26 (1805). Under inga omständigheter får aga tillgripas i anledning av .. bristande fattningsgåva. SFS 1936, s. 506. Johan beslöt sig för att tillgripa lite mera drastiska metoder för att få Anders på benen. Hesslind Sista 65 (1974).
3) (†) till II 11 a α β’: öka, tilltaga. Möjligheten att för farsotens ytterligare tillgripande sätta en gräns. FörslSjukvFält 1842, s. IV.
Avledn. (till -gripa 1): tillgripare, m. ⁄ ⁄ ig. (numera bl. tillf.) person som tillgriper l. tillgripit (ngt), tjuv. Den misstänkte tillgriparen var en studerad man. Berzelius Själfbiogr. 156 (c. 1845). DN 22 ⁄ 3 1970, s. 14.
tillgripsk l. -gripisk, adj. (-isk 1556. -sk 1622) (†) = gripsk. Effther .. (ryssen) aff naturen ähr fast tilgripisk och till att förmehre sijne landh .. benägen. G1R 26: 469 (1556). Tegel G1 2: 337 (1622). —
(II 8 a α slutet) -GRUNDAS, v. dep., förr äv. -GRUNDA, v., -ning. (numera bl. mera tillf.) bli grund(are). Jutska sidan har öfveralt et efterhand tilgrundande vatten. Ekeberg PVetA 1768, s. 20. (Till tidens växlingar) torde man få räkna .. att vattnet minskas vid stränderne, hamnar tillgrundas och segelleder förändras. 2VittAH 11: 33 (1817, 1822). Tillgrunda .. (dvs.) Blifva grund. Dalin (1854). SvGeogrÅb. 1931, s. 18. —
(II 2) -GRÄNSA. gränsa (till (ngt)); särsk. (o. numera bl., mindre br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: angränsande; förr äv. ss. vbalsbst. -ande i konkret(are) anv.: angränsande område o. d.; i sht förr äv. intr.: möta med sin gräns (ngnstädes). The andra förnämde Rijkens Swerikes och Skånes tilgrensande Landskap och Råmerken. Chesnecopherus Skäl A 4 b (1607). Alle the innom tillgräntzandet bo. FörarbSvLag 3: 243 (1715). Som SlättHögs Prästegård, med des ägor, mot förberörde Hökabodas .. tilgräntsa. VDAkt. 1782, nr 371. All Egendomens Åker, Äng och Betesmark .. tillgränsar Bostaden. WexiöBl. 1817, nr 27, s. 4. Mossarnas bottenskikt .. höjer sig nästan alltid över kärrens, där sådana tillgränsa. Almquist UpplVeg. 156 (1929). Tillgränsande adj. oböjl. SAOL (1999). —
1) (numera föga br.) till II 1: gå l. förflytta sig l. komma tillstädes; särsk. om fisk: gå till (se gå till 2); förr äv. tr.: gå osv. till. Då ähre wåre officerere tilgångne. HSH 36: 352 (1635). Andra Hamnar, Skiär och Fiskeriwatn, der Sillen tilgår. Stiernman Com. 3: 384 (1666). Offerkällor som för ögonens siukdomar äro tilgågne at hämta läkedomar. Broman Glys. 1: 754 (c. 1738). Schultze Ordb. 1450 (c. 1755).
2) till II 1 d: komma åt (ngt) (för att (kunna) begagna sig därav); förfoga över; i sht (o. numera bl.) ss. inf. (förr äv. utan inf.-märke), i uttr. ha, förr äv. veta (sig), ngt att tillgå (i sht förr äv. ha att tillgå ngt), ha resp. veta sig ha möjlighet l. rätt o. d. att använda l. utnyttja l. betjäna sig av ngt, (veta sig) förfoga över ngt, finnas, i sht förr äv. vara o. d., att tillgå, föreligga så att man har möjlighet osv. Där finns det gott om ved att tillgå. Ther sade han sigh icke wethe en daler tilgå att betale m(ed). 2SthmTb. 6: 107 (1579). Annat capital är intet tillgå. RP 6: 485 (1636). Då många Lärda ingen Utwäg mehra wetat till att tillgå, så har denna Tieren eller Wagnsmörien, redeligen wijst sin Wärckan. Roberg Beynon 72 (1697). De hjelpredor, som kunna tilgås. Wallquist EcclSaml. 1–4: 459 (1790). Han såg hur Sveriges fiender alltid hade att tillgå Danmarks öra och öga. Wieselgren Bild. 240 (1883, 1889). Eljest har vi bara vattnet i sinande, nedsmutsade floder .. att tillgå. Selander LevLandsk. 185 (1955).
3) (†) till II 1 e: gå med på (ngt); ingå (avtal l. överenskommelse o. d.). Trolofwen war lagligen tilgången. VDBötB 1637, s. 91. VDAkt. 1663, nr 418.
4) till II 4 a: gå till (så l. så) (se gå till 9); i sht opers.; särsk. i förb. dels med hur(u) l. så, dels i sht förr med bestämning inledd av prep. med o. med rektion betecknande det l. den som förloppet l. händelsen o. d. gäller; förr äv. refl.; jfr -löpa 2. It witnesbreff .. aldel(es) innehalland(es) hwru køpet war tilganget. Opetri Tb. 27 (1524). Efter H. Kon. M:tt seer, att medh .. (Wolgasts) eröfring longsampt tilgår. OxBr. 8: 17 (1630). När så tilgår, så bodar thet osz icke mykit gott. Swedberg SabbRo 1376 (1687, 1712). Enär hon qwicknade .. weste hon intet, huru med henne war tilgånget. KulturbVg. 2: 193 (1721). Serenius (1741; refl.). När de samtalade, tillgick det så, att Kajus (osv.). Rydberg RomD 63 (1877). särsk. (†) hända (sig), ske (jfr -bära 3); komma till stånd; utfalla; äv. övergående i bet.: förhålla sig. Stomma synder och annor oreenligheet, som eendels plägar almenneliga tilgå medh closterfolk. OPetri 1: 489 (1528). At Herren lät thet han giorde lyckosammeligha tilgå. 1Mos. 39: 23 (Bib. 1541). Thet bör migh ingen tilfråge .. huru om thesse föreeninger j the twå Naturer som äre vthi wår Herre Jesu Christo, tilgår. Carl IX Bew. A 2 b (1604). Thz lähr mycket swårt tillgå, att han tager henne till sig. VDAkt. 1689, nr 442 (1688). ConsAcAboP 7: 69 (1691).
5) (†) till II 5: komma (ngn) till del, tillfalla (ngn). Forsius Fosz 53 (1621). Schroderus Liv. 338 (1626).
6) (numera bl. tillf.) till II 8 b α, särsk. i p. pf., om sko o. d.: som har gåtts in. Levander DalBondek. 2: 283 (1944).
7) (†) till II 10 c: gå åt, förbrukas. I se nu her wti tesse medffølianndhe register huru mÿkit som tilgångit är wpå et år, och hurw mÿkit som tilstäd(es) är. HH XXXIII. 2: 98 (1549). När sidsta affton wacktes tillgick brenwjn .. 26. BoupptSthm 1677, s. 419 b, Bil. VDAkt. 1735, nr 272.
Spalt T 1259 band 34, 2004