Publicerad 2004   Lämna synpunkter
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 9 a) TILL-HUGG. [jfr -hugga] (†) tillhygge. Qvinna bötade ej för det hon nyttjat tillhugg. Nordström Samh. 2: 94 (1840). Allardt Byber. 3: 9 (1890). —
-HUGGA, -else (†, Lind 1: 152 (1749)), -ning; -are (numera bl. tillf., VetAH 1771, s. 286 (om huggverktyg), Hildebrand FörhistF 271 (1874: tillhuggareverktyg)). [fsv. tilhugga]
1) (†) till II 7: gm förhuggning spärra (väg o. d.); jfr -fälla 2. HH 20: 283 (c. 1640).
2) till II 8 b (α): hugga till (se hugga till 3) (ngt, särsk. (föremål av) trä l. sten); äv. bildl., särsk. med avs. på (drag hos) människa. (Jag) wil tilhugga them (dvs. timmerstockarna) ther. 1Kon. 5: 9 (Bib. 1541). Ödet hade varit hårdhändt .. och tillhuggit honom i råa former, hvilka han aldrig kunde öfvervinna. Geijer I. 2: 290 (1845). Stenarna från guldåldern .. äro avsevärt bättre tillhuggna och stramare i sin hållning än de yngre. TurÅ 1940, s. 77. jfr o-tillhuggen o. rygg-tillhuggning.
3) (numera bl. tillf.) till II 9 a: hugga till (se hugga till 1, 4). PErici Musæus 2: 295 a (1582). Isogæus Segersk. 646 (c. 1700). —
(II 5) -HUMMA. (†) misstänka (ngn) för (ngt); jfr humma, v.2 2. HSH 29: 150 (1542).

 

Spalt T 1272 band 34, 2004

Webbansvarig