| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 8 b) -HUVDA, -ning. (†) med avs. på slåtteräng o. d.: slå så att (rand av) längre stubb (jfr hövd 4) kvarlämnas?; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande o. -ning. Dermed förekommes, at ej så höga hufwudskårar lämnas .. Höet ökas jemwäl, som eljest med tilhufdning blifwer qwarståndandes på ängen .. At icke förtiga det ängen igenom tilhufdande blifwer snarare Lie-bränd. Boije Landth. 20 (1756). —
(II 8 b α) -HYFSA. hyfsa till (ngt); jfr -hyvla. Lundberg Paulson Erasmus 74 (1728). Den stympade och lutherskt tillhyfsade visan om Staffan Stalledräng. FoF 1927, s. 36. —
-HYGGE.
2) till II 9 a: föremål (tillfälligt) utnyttjat l. ägnat att (tillfälligt) utnyttjas (ss. vapen) att utdela hugg l. slag med; äv. bildl., särsk. i fråga om häftigt meningsutbyte; jfr -hugg o. tilltage. Jon Nilson söchte till högge och fant en kläde kafle och gaf honum på rumpan ett slagh eller thu. VRP 1648, s. 266. Endast sex eller sju voro genast färdige att med de tillhyggen, som närmast funnos tillhands, vara förvaltaren följaktige. Topelius Fält. 2: 249 (1856). Det händer ofta .. att deras minne, som lagt sina ögon samman .. brukas som tillhyggen i den dagliga trätan. Segerstedt Händ. 133 (1926). —
-HYLLA. (†)
1) till II 5, refl.: få (ngn) att hylla l. underkasta sig den med subj. betecknade personen. Dryselius Måne 131 (1694).
2) till II 12, refl.: hylla sig till (ngn). Schroderus Hoflefw. 171 (1629). 1Saml. 1–6: 91 (1773). —
(II 3) -HYSING. [avledn. till ett icke anträffat tillhysa, inhysa] (numera föga br.) inhyseshjon; inhyst person; jfr hysling, sbst.1, inhysing 1. Martinson VägUt 201 (1936). —
(II 8 b α) -HYVLA, -ing. hyvla till (ngt); i sht förr äv. bildl.: hyfsa till (jfr hyvla till 3 o. -hyfsa). Jakobsson BevBeklädn. 88 (i handl. fr. 1617). En klok hustru finner sig aldrabäst, när hon får sielf tilhöfla sin man. Gyllenborg Sprätth. 36 (1737).
Spalt T 1273 band 34, 2004