| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) till II 1: räcka l. nå fram till (ngn l. ngt); äv. refl.: sträcka sig l. nå fram (för att komma åt ngt). Then ther boor vthi itt liws ther ingen tilreckia kan. 1Tim. 6: 16 (NT 1526). (Många ingriper) af fruchtan, at the glödande krigz gnistor .. kunna sigh tilräckia, och .. eld vptända. Isogæus Segersk. 448 (c. 1700). Möller (1755).
2) till II 5: (över)räcka l. ge (ngt) till (ngn); särsk. med avs. på nattvardselement; äv. utan indir. obj.; jfr -sträcka 1. At man icke stumpade Herrans Nattward, vthan tilräckte honom heel. Schroderus Os. 2: 519 (1635). Then helga dyra kropp och blod / Som tigh blir här tilräckter. Runius (SVS) 1: 17 (c. 1710). Heinrich (1814).
3) till II 10 e: räcka till (så l. så långt o. d.); särsk. abs.; äv. tr., med obj. betecknande den l. det som ngt räcker till för (jfr slutet); jfr -langa 1, -länka 4, -sträcka 2. På thet ath thet må them tillreckia som sannerligha änkior äro. 1Tim. 5: 16 (NT 1526). Om någonn meer gäldt finnes, ähnn till efuentÿrs godzett kann tillräckie. 3SthmTb. 5: 17 (1603). H. Rudbeck .. lofwar sig willja betahla det öfrige, om Grotens ägendomb icke tillräcker. UUKonsP 13: 69 (1678). Blott en enda landbofogde ansågs tillräcka inom provinsen. Almquist CivLokalförv. 2: 74 (1919). särsk. med bestämning inledd av prep. för l. till l. åt vars rektion anger ändamål till vilket l. person för vilken ngt räcker (jfr huvudmom.); med inf.-förb. l. att-sats äv. utan inledande prep. Om slotzsens renttha icke saa tilrecker ath tw the warer bettala kan .. welom wij (osv.). G1R 2: 45 (1525). Epter thet silffret icke kunde til reckia til så mong mynt. OPetri Kr. 219 (c. 1540). (Borgare slipper straff för ringa brott) vm theres ägor kunne tilräckie atth böthe saken medh. PrivSvStäd. 3: 56 (1563). Men der godzen för alle Samarffuingerne icke tillräckia. RARP 3: 269 (1642). På thet tijden må tilreckia åt theras welgrundade lärdomar, ty motte Predikanterne icke lenge fördröija samma tijdh medh Textens förklaring. KOF II. 1: 139 (1659). Ju mindre Statens tilgångar kunna tilräcka til at anslå soldaten en Sold. Calonius 3: 20 (1798).
Spalt T 1329 band 34, 2004