| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILLSTÄNDIG til3~stän2dig, adj. -are. adv. -T.
a) (numera föga br.) som (rätteligen) tillkommer l. tillhör (ngn), rättmätig; jfr TILLBÖRLIG 1, TILLSTÅNDIG, TILL-STÄDIG. Resolverades att Nicolaus Cantherus skall bekomma de böcker, som hans halfbroder Smalzio vore tillstendige. RP 10: 538 (1644). Taxa, hwarefter Åkarne här i Staden hafwa at undfå sin tilständiga Åkar-Lön. PH 5: 3053 (1750). Jorden (har) dock alltid blifvit ansedd för dens eller deras arfvejord, som densamma ärft eller i börd köpt, honom, som skatteköps-skillingen utgifvit, dess rätt till sin tillständiga andel deri förbehållen. Calonius 4: 427 (1798). (Tjänstemannens änka o. barn måste betala den resterande pensionsavgiften); hwarefter hela beloppet af den tillständiga pensionen Enkan och Barnen tillfaller. SPF 5: 138 (1826). jfr IllSvOrdb. (1955, 1964). — särsk. om rätt l. rättighet l. privilegium o. d.: som tillkommer ngn. HSH 31: 331 (1662). All thessa fyra stånd hafwa sina tilständiga rettigheter och plikter. Rydelius Förn. 378 (1737). Almogen uti Jämtland må uti deras tilständiga Handels-Rätt, icke hindras eller förolämpas. PH 6: 4313 (1755). Förmenar någon, som afmönstras, att han .. ej åtnjutit sin tillständiga rätt och vägrar förty att teckna sitt namn, göres anteckning om vägran i .. sjömansrullan. SFS 1911, nr 86, s. 20. Cannelin (1939).
b) (utom i ssgn O-TILLSTÄNDIG numera bl. i högre l. vitter stil) tillbörlig (se d. o. 4) l. passande l. lämplig l. anständig (för (ngn)). The öfrige studierne täktes min käre Broder lämppa efter piltarnes böijelse och begrep; ther jemte anmanandes them til tilständig ödmiukhet och höflighet mot hwar man. MennanderBr. 2: 701 (1742). Som man i händelse af haveri ej vågade ha fångarne bundna .. gingo de fria och uppförde sig hyggligt och tillständigt. Strindberg SvÖ 3: 6 (1884). Han kunde inte fördraga de människor, vilka hade överskridit gränserna för det rätta, det goda, det tillständiga. Homén HforsTeatr. 3: 48 (1919). SvOrdb. (1986). — jfr O-TILLSTÄNDIG.
a) till a, konkretare, om ngt som tillkommer l. tillhör ngn; äv. konkret, om ägodel l. tillhörighet. Pfeif DeHabitu 278 (1713; konkret). Det är ej .. wår (dvs. riddarhusets) sak och tillständighet, att .. undersöka .. i fall han .. haft ett förhållande, mindre tillbörligt för en Swensk Undersåte. AdP 1789, s. 151.
b) till b: anständighet l. lämplighet; äv. konkretare; jfr tillbörlighet. Kyrkan .. vacklade i åsigterna öfver .. (järnbördens) tillständighet, och ett förbud deremot finnes redan från början af 7:de seklet. Nordström Samh. 2: 636 (1840). Fröken Elna bibehöll all yttre tillständighet. Ullman Präst. 82 (1907). Östergren (1957).
Spalt T 1390 band 34, 2004