| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJUKA tɟɯ3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) ticka (se TICKA, sbst.2). PArtedi hos Lönnberg Artedi 42 (1729). Björkticka, Ticka, Kjuka, Såpp .. (är) den bästa man wet til fnöske. Rothof 36 (1762). I elden lades tjukor .. hvilka gåfvo röken en skarp lukt, som flygfäna skydde. Modin GTåsjö 187 (1916). jfr BJÖRK-, FNÖSK-, GOLAGTES-TJUKA.
2) hussvamp. Tjukan grodde osynlig i väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse. Väring Frost. 244 (1926). Rummen nere vid golven (var) omgivna av en tät krans av ’tjuka’ (golvsvamp). FrÅdalFjäll 1929, s. 112.
Spalt T 1697 band 34, 2005