| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJURA ɟɯ3ra2, v.2 -ade; äv. (numera nästan bl. i Finl.) TJURAS ɟɯ3ras2, v. dep. vbalsbst. -ANDE.
(vard.)
1) vara obändigt trotsig l. envis l. motsträvig; äv.: (resolut) sätta emot l. hålla igen o. d., särsk. i uttr. tjura med ngt; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., om växt; förr äv. om häst, i uttr. tjura på bettet, se BETT 8. Lind (1749). Hvad är det åt Staaff? Tjurade han med manuskriptet på Striden för att Nordan skulle komma först. Strindberg Brev 4: 220 (1884). Besvärligast att trötta (vid fiske) är sådan lax, som slår sig på att tjura. Han går ned mot bottnen och ställer sig med huvudet ned och stjärten upp. Hammarström Sportfiske 189 (1925). Julrosor gillar inte att flyttas så ofta. Då tjurar de med blomningen. ICAKurir. 1996, nr 44, s. 19.
2) vara tvär l. surmulen; särsk.: förebrående (o. moltigande) sura (på grund av upplevd kränkning l. oförrätt l. missnöje o. d.). Bellman (BellmS) 4: 50 (1769). Det allra ringaste, som är honom till misshag, vållar att han hela dagen går och tjurar samt synes ond, förtörnad och bister. Ahnfelt HofvLif 3: 138 (i handl. fr. 1799). Hvad står du nu och tjurar för och ser sur ut som om du svalt ett glas vinättika. Hedenstierna Jönsson 129 (1894). Nu ville Tord inte vara med utan kröp undan i ett hörn och tjurade. Siwertz Sel. 1: 13 (1920). Snäll och duktig var det, tjurade Bartel. Jag vill inte alls vara snäll och duktig. Holmström Tetzner Skepp 24 (1943).
Spalt T 1706 band 34, 2005