| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJÄLA ɟä3la2, äv. TJÄLNA ɟä3lna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (numera mindre br., Trolle-Bonde Hesselby 157 (i handl. fr. 1756), IllSvOrdb. (1964)), -NING.
1) intr., om mark l. jord o. d. (äv. med annat subj. (se slutet)): gm tillfrysning av innesluten vätska l. fuktighet bli hård l. stel, frysa (se FRYSA, v. 3); äv. dels (ngn gg) refl., dels i pass. närmande sig dep., dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: stel av köld, frusen (äv. med annat huvudord (se slutet)); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild omgång av tjälbildning. Linc. R 3 b (1640). Den i hög lagde dikes-mullen köres, först det börjar frysa om hösten, och innan högen hinner käla, på ladugården. VetAH 1750, s. 50. Lundequist Landtbr. 65 (1840; om märgelgrop). På det att bänkplatsen icke må käla, är det nödigt att om hösten .. täcka densamma med löf, strö o. d. ämnen. HbTrädg. 1: 113 (1872). Rörelserna i marken vid tjälningen och tjällossningen äro mycket starka på alvaret. Sterner ÖlVäxtv. 36 (1926). FoFl. 1947, s. 132 (refl.). Ingen kunde flåhacka i tjälad jord, och Robert fick ställa in sin hacka över vintern. Moberg Invandr. 426 (1952). (Intill husväggen) är det varmast, så jorden tjälas långsammare än på andra platser i trädgården. GbgP 19 ⁄ 1 1988, s. 48. — jfr BOTTEN-, FÖR-TJÄLA o. BEN-, O-, SAMMAN-TJÄLAD. — särsk. med annat subj. l. huvudord; särsk. om fisk. CollMedP 8 ⁄ 6 1748. Att tankarna ligga i hufvudet såsom kälad fisk. Törneros (SVS) 1: 275 (1825). Likasom en stor del andra fiskar, kan .. (gersen) kälas (frysa styf) och derefter åter få lif, om han lägges i vatten. Nilsson Fauna 4: 33 (1852). (Skulle rotfrukterna) komma att kälas, så böra de .. innan de användas till utfodring, upptinas genom att läggas i vatten, så att frosten drages ur dem. Arrhenius Jordbr. 2: 261 (1860). (Det var) dubbelt så mycket arbete att göra en stock av furu som gran, särskilt när barken var tjälad. SkogsarbMinn. 219 (1950). särsk. (†)
α) om vätska, särsk. om vatten l. mjölk: frysa (till is). Mjölk-källare .. hvaruti mjölken väl får kälna; men icke löpna. VetAH 1769, s. 60. Sjelfva salta hafs-vatnet tjälade på Skeppet .. så at det blef besatt med en tjock is öfver alt. Björnståhl Resa 3: 244 (1779). Arrhenius Jordbr. 1: 44 (1859).
β) om klädesplagg o. d., särsk. i förb. tjäla fast, gm frysande fastna (vid ngt), frysa fast. Och måste han .. gå .. genom kärr och moras, så at de tunna stöflorne blefvo genom våta, och sedan kälade fast vid strumporna. SvMerc. 1763, s. 230.
γ) om kroppsdel: förfrysa; frysa fast. Tiälade Lämmar. Schroderus Os. 1: 254 (1635). Thenna natt war nu så kall / At jagh om mine lemmar all / Så frusit har, at jagh vist troor / Min fötter tiäla widh min skoor. Kolmodin Gen. B 6 b (1659). (Sv.) Tjälad .. om fingrar (t.) klamm. Auerbach (1915).
2) (numera föga br.) opers.: frysa (se FRYSA, v. 2), bli tjäle. Snön betäcker Brodden, at han när thet kielar, aff Frost eller Iis icke bortfryser. Schroderus Comenius 54 (1639). När det börjar tjäla i myrarna, flyttar man tillbaka till de egentliga hemfäbodarna. Fatab. 1918, s. 45.
3) (numera bl. mera tillf.) tr., om kyla l. årstid (då kyla råder) o. d.: komma (jord) att frysa l. tjäla (i bet. 1); förr äv. i p. pr. i adjektivisk anv., om vinter (med tanke på den därunder rådande kylan). Then kalle och frysande oc tielande wintren. PErici Musæus 2: 265 b (1582). Snö kom tidigare än att vinterkylan kunde nedtränga och käla jorden. LAHT 1883, s. 258. Den kalla årstiden tjälade jorden. Rallarminn. 173 (1949). SvOrdb. (1986). — jfr GENOM-TJÄLA.
TJÄLA TILL10 4. (numera föga br.) till 1: frysa till; äv. opers. När det fryser och tjälar til. Lenæus Delsbo 21 (1736, 1764). Under snörika vintrar, då jorden hunnit tjäla till, innan snön kommer. Lind o. Liljewall Köksv. 181 (1908).
Spalt T 1740 band 34, 2005