| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJÖ ɟö4 (med kort vokal), interj.
(numera bl. tillf., starkt vard.) särsk. (uttalat med ngt nedlåtande l. överlägset l. ironiskt tonfall) ss. avslutning av yttrande, uttryckande uppmaning l. bekräftelse l. försäkran: förstår du!, så var det med den saken! Landsm. 1: 613 (1880). Hörru duru, dra dej in i skuggan, tjö, för annars bliru solbränd, tjö. Strix 1903, nr 18, s. 2. Vi säljer biljetter fyra veckor i förväg. Och nu är dagens ranson slut. Tjö! SvD 5 ⁄ 3 1976, s. 18.
Spalt T 1841 band 34, 2005