Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TOJS, sbst. oböjl., r. l. m. l f. (Stenhammar Bref 2: 101 (1840), Östergren (1958)) l. n. (Björkman (1889)).
Ordformer
(förr äv. skrivet tois)
Etymologi
[sv. dial. veta tojs, äv. tojs, interj.; möjl. hutningsord av interjektionell bildning (jfr KAS, interj., SCH, interj., SJAS, sbst.2) l. lösgjord ur interj. vet tojs, assimilerad form av vet pojs (se POJS) (se Ekbo SupplHellqvistOtr. (c. 1990))]
(†) i uttr. veta tojs, veta hut (se HUT II 2 a β). Dalin Arg. 2: 79 (1734, 1754). Skäms slyna och vet tois. CIHallman 378 (1779). Om hon, Pigan, kom(m)e thit, skulle hon lära det snushornet weta tois. VDAkt. 1787, nr 307. Det borde – om vederbörande visste någon tojs – nu kunna lemnas relage från det starka arbetet. Stenhammar Bref 2: 101 (1840). Östergren (1958; angivet ss. mindre vanl.).

 

Spalt T 1880 band 34, 2005

Webbansvarig