Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRAMONTANA tra1monta4na l. tra1monta3na2, r. l. f.; best. -an; förr äv. (i bet. 1, 3 o. där allenarådande) TRAMONTANE, i bet. 1 r. l. f. l. m., i bet. 3 m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. (i bet. 3) -er.
Ordformer
(tramontana 1860 osv. tramontane 1816–1837)
Etymologi
[av it. tramontana, nordanvind, polstjärnan, norr (äv. tramontani, pl., om folk på andra sidan bergen (dvs. Alperna)), av lat. transmontanus, belägen bortom bergen, av trans (se TRANS-) o. montanus, adj., till mons (gen. montis), berg(skedja), till en rot med bet.: höja sig upp, skjuta fram; formen tramontane sannol. av t. l. fr. tramontane (jfr äv. eng. tramontane, sbst. o. adj., nl. tramontane)]
1) (tramontane) (†) om polstjärnan o. d. SvLitTidn. 1816, sp. 236. Evigt följd af Tramontanen, / Carlavagnen än beskiner / Carlars verk och Carlars land. Valerius 1: 112 (1824).
2) (tramontana) om kall(a) nordlig(a) vind(ar), särsk. i (norra) Italien. Tramontanan blåser häftigt och Sabinerbergen äro täckta med snö. Bremer GVerld. 2: 214 (1860). NE (1995).
3) (tramontane) (†) särsk. om i förhållande till Italien nordligt boende person. SvLittFT 1837, sp. 576.

 

Spalt T 2260 band 35, 2007

Webbansvarig