| Publicerad 2008 | Lämna synpunkter |
TRULSIG trul3sig2, adj. -are; adv. -T.
1) (vard.) om person (l. djur): som är tjock o. klumpig, otymplig; äv. dels: trulig, dels: knubbig, trind; äv. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.: som vittnar om bristande smidighet, oskicklig, ohyfsad. En täck, men trullsig tioårig, landtlig ”Sylvie”. Bremer GVerld. 1: 52 (1860). Är man kort till växten, ”trulsig” eller illa växt, är det med reformdrägten nästan omöjligt att förmildra eller fördölja dylika brister. Idun 1888, s. 25. PT 1901, nr 41, s. 3 (om gråsparv). Om jag vände ryggen till, skulle du säga, att jag är en trulsig landtlolla utan ett spår af hyfsning. PT 1904, nr 121 A, s. 2. Jag kände mig både trulsig och trotsig där jag gick i ledet utan att någon mer än borgmästaren anade hur märkvärdig jag var. Wägner Genomskåd. 102 (1937). I årets mjuka paket till de små barnen ligger en trulsig björn med hängmage. SDS 1 ⁄ 12 1993, s. B1. — särsk. i oeg. l. bildl. anv., om ngt sakligt. En trulsig sky går tung af bly / och spyr sin hagelsvärm. Karlfeldt FlPom. 33 (1906). Mellan trulsiga buskar skönjdes endast markens frostlupna fäll. Johansson RödaHuv. 1: 79 (1917). (Boken) kom ut på svenska i en .. tung, trulsig och otydlig översättning. DN(B) 1935, nr 176, s. 3.
2) (vard.) i fråga om kläder l. klädesplagg o. d.: oformlig, bylsig. (Sv.) sitta trulsigt, (eng.) fit like a bundle. Björkman (1889). När inte trulsiga kläder förvanskade kroppens linjer. Boberg Ind. 214 (1928). Trulsiga linntyg och byxor. Posse Begynn. 160 (1940).
Spalt T 2690 band 35, 2008