| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TYGA, v.5 -ade.
(†) intyga l. vittna om (ngt); bevisa l. visa; äv. med indirekt obj.; särsk. i sådana uttr. som tyga uppå l. på ngn ngt, (med hjälp av vittnesmål l. bevis) visa att ngn är skyldig till ngt l. beskylla ngn för ngt (jfr BEVISA PÅ, PÅ-TYGA). (Den för dråp anklagade) wille jngelu(n)de at bekenne sich j naagor motte wa(re) brotzligh(e)n, men th(e)n and(re) han betygede jw wpaa ho(nom) at ha(n) slogh m(edh), war och en a(n)ner som tÿgade th(et) wpa ho(nom). OPetri Tb. 65 (1525). (Vi stadgar) ath alle .. domere .. schole her effter beggie parternes clagemål och svar och hvatt som vithnen seije och tyge, granneligen upscrifva lathe. RA I. 1: 267 (1540). Stundom iagh (dvs. döden) hela min macht, all’ menniskior tygar och kundgiör. Arrhenius MilMort. 1 (1666). Dalin (1855; angivet ss. ”gammalt”). — jfr FULL-, FÖR-, TILL-TYGA.
Spalt T 3451 band 35, 2009