| Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
TÅGIG tå3gig2, adj. -are.
som kännetecknas av (stor mängd) tågor, mer l. mindre liktydigt med: (lång)trådig l. trådartad l. fibrig l. fibrös. SvMerc. 2: 299 (1756).
a) (numera mindre br.) motsv. TÅG, sbst.2 1, TÅGA, sbst.3 1, om (struktur hos) växt(del). Hartman Fl. XIV (1832; om rot). Till gödning eller förberedning af kompost egnar sig bäst den svarta, finkorniga samt föga tågiga torfven. TT 1872, s. 103. Kokosnötens tågiga hölje. Öhrvall Knut. 7 (1908). Foten (på nagelskivlingen) .. är tågig och nästan broskartad. Cortin SvampHb. 10 (1937). SAOL (1998). jfr GRANN-TÅGIG.
b) (i fackspr.) motsv. TÅG, sbst.2 3, TÅGA, sbst.3 2, om (textur l. brottyta hos) metall (i sht järn) l. malm o. d. Om .. skiöhlen befinnes grå och tågug .. är järnet godt. Polhem Bet. 1: 8 (1721). Tågigt Järn är det, som, då det är kallt, med styrka emotstår afbrytning eller som tål att uti tvär vinkel brytas, en eller flere gånger, innan det brister. Rinman JärnH 5 (1782). Zink är till utseendet lik bly, i brottet tågig. Regnér Begr. 292 (1803). Stålet skiljer sig från stångjernet .. genom dess finkorniga, men alldeles icke tågiga textur. Almroth Kem. 535 (1834). Kornigt och tågigt brott. JernkA 1932, 2: 155. jfr JÄRN-, KORT-, LÅNG-TÅGIG.
Spalt T 3539 band 36, 2010