Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
TÅPA, v. -ade; äv. TÅPAS, v. dep. -ades; vbalsbst. -ERI (se avledn.).
(†) bära sig enfaldigt l. dåraktigt l. tafatt åt; jfr SJÅPA, v. Tiällman Gr. 211 (1696). Annette kan .. (springa iväg) i stället för att sitta och låpa och tåpa med sin söm, som aldrig blir något af. Bremer Hem. 2: 127 (1839). Herr kaptenen var för blyg .. och gick här och tåpade till dess det var för sent (att fria). Wetterbergh SamhKärna 2: 172 (1857).
Spalt T 3559 band 36, 2010