Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÄMA, v.1 l. TEMMA, v.; utom i inf. anträffat bl. i pr. -er (G1R 5: 67 (1528), Nicander Minn. 7 (1769)) o. sup. -et (G1R 15: 255 (1543)).
Ordformer
(temm- 1528–1674. täm- 1543–1852)
Etymologi
[liksom ä. d. tem(m)e av mlt. tēmen, getēmen, motsv. got. gatiman, fsax. teman, mnl. getēmen, fht. zëmen (mht. zemen, t. ziemen), alla: passa; sannol. till den germ. stam som äv. föreligger i TIMMER. — Jfr BETÄMA]
(†) passa, anstå; äv. refl., opers; jfr BETÄMA, v.1 Thet temmer illa adelen att forhöije en vitterlig tiwff och oppenbara forrädere. G1R 5: 67 (1528). Den Kysz är sötast, som man stiäl, / At neka temmer Kwinfolk wäl. Lucidor (SVS) 411 (1674). Roman Holbg 209 (1746; refl., opers.). Låt oss fira Din Helg, som Christnom tämer och anstår! Nicander Minn. 7 (1769). ÖoL (1852).

 

Spalt T 3617 band 36, 2010

Webbansvarig