| Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
UJ uj4, interj. o. sbst. n.; best. (tillf.) -et; pl. (tillf.) =.
ss. uttr. för obehaglig l. oönskad känsla, särsk. dels ss. uttr. för (klagan över) pina l. ansträngning l. ogillande o. d.: usch, åh, puh!, dels om utrop vid (obehaglig) överraskning: oj; ofta upprepat; äv. ss. sbst., om ordet l. utropet ”uj”. Han muttrade ett besvärat uj. Ekblad 158 (1764). Min mästare .. ropade en lång rad af: Uj! uj! uj! Bremer Brev 1: 557 (1834). Uj, hvad chinesiska skor äro otäcka för ärliga svenska fötter. Forsell Sällsk. 127 (1845). Uj! Hvem är det? Strindberg Kronbr. 52 (1902). Uj uj uj, jämrade hon sig lågt. Ekman Springkäll. 223 (1976).
Spalt U 29 band 36, 2010