| Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
ULKA ul3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
få kväljningar, (börja) kräkas; särsk. i förb. ulka upp10 4, stöta upp (föda); äv. refl.; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): snyfta l. gråta (jfr HULKA). TIdr. 1887, s. 46. Skarfvarna bruka .. icke mata ungarna direkt .. utan ulka upp fiskarna på bokanten. FoFl. 1914, s. 219. I krig förhärdas människan .. Hon kan inte ulka och gråta hela kriget igenom. Martinson Utsikt 94 (1963). Skolmatsministern ska fixa så att man ska kunna äta skolmaten utan att ulka sig. GbgP 22/10 2002, s. 58.
Spalt U 34 band 36, 2010