| Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
UMBÄRA um3~bä2ra, förr äv. UNDBÄRA l. OMBÄRA, v. -bär, -bar, -burit, -buren (se för övr. BÄRA). vbalsbst. -ANDE (se avledn.), -ELSE (†, Paulinus Gothus ThesCat. 329 (1631), 2SAH 16: 51 (1835)).
1) vara utan (ngt l. ngn), undvara; särsk. med avs. på ngt (l. ngn) som man inte oundgängligen behöver: klara sig l. ta sig fram förutan; vanl. i inf. (pass.) i förb. med modalt hjälpverb (särsk. kunna); förr särsk. i förb. med en av prep. från inledd bestämning angivande var l. för vem ngt l. ngn (kan) undvaras. (Vi vill) ath i .. ransaka i edre körkior ok klosther .. the som i bæsth förmærkia wmbæras kunne Och tagher ther wtaff te clenodier ther finnas .. Och skicker tet hiith. G1R 1: 101 (1523). Then dom häredzhöffdingen och Nempnden hade feltt att .. holger skulle affwike hemenet och wplatet päder Andersson som thet förre åtte och nu iche Lenger vmbere wille. UpplDomb. 2: 11 (1578). Besinne .. att H. M:t .. icke kan ifrån Sverigie ombäres. OxBr 5: 12 (1612). När .. (G. I) började at umbära fruntimbrets skötzel, tog Herr Sten Sture den äldre honom til sit hof. Celsius G1 1: 2 (1746). At säga sanning, kan en leende eller grinande Ärke-Biskop understundom ombäras i Guds Församling. Lagerbring 1Hist. 4: 334 (1783). Var på eftermiddagen i Bastnäs skolhus, för att öfverlägga med Fogdhyttegrannarne om förening i betesrätten å skifteslagets mark, så att en del gärdesgårdar skulle kunna umbäras. Johansson Dagb. 1: 73 (1873). Salt, krut och lod kan män i skogen icke umbära för sina liv. Moberg Rid 264 (1941). — särsk.
a) frivilligt avstå från l. avvara l. ge upp (ngt (som man ägt l. behöver l. uppskattar o. d.)), försaka, neka sig. Vmbär gerna tina penningar för tins brodhers och nästas skul. Syr. 29: 10 (Bib. 1541). En Åkare wil förr vmbära maat och ööl, / Än han på resorna wil sakna thetta sööl. Spegel ÖPar. 28 (1705). Anmärkom .. att måttlighet och inskränkning i behof ökar National-styrkan igenom tilläggning af den stora konsten att umbära, hvad man ej bör eller kan förvärfva. 2SAH 6: 249 (1812). Vad väljer en människa, livet eller bilmotorn? .. Vilket vill hon helst umbära? Moberg DinStund 161 (1963).
b) av nödtvång l. mot sin vilja vara utan (ngt l. ngn (som man behöver l. tycker om)), vara berövad; med avs. på ngt abstrakt äv.: sakna, lida brist på; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: känna saknad efter. G1R 10: 151 (1535). (Han framträdde) tienstligen begärandes Consistorium wille taga be:te Barthollum till nåder igen, och till studia Academica admitteran, effter hwilcka han ju mehr lenchtade, ju lengre han dem omburit hade. ConsAcAboP 1: 194 (1645). Dhe två stiernor, iag umbär, / Är min skönas ögon skär. Lillienstedt Vitt. 259 (c. 1675). Många bland dem, som nu förenat sig att fira .. (Geijers) minne, hafva umburit den lyckan att till honom stå i förhållande af omedelbara lärpengar. BEMalmström 7: 126 (1848). Konst och litteratur behöver den som bor i Linköping f. ö. inte umbära. BonnierLM 1954, s. 590.
c) (†) förlora l. gå miste om (ngt (som man ägt l. innehaft)); äv. dels med avs. på person: mista, förlora, skiljas från, dels med avs. på ngt förväntat l. önskat: bli utan. Wij haffue forstaath athij haffue noghre waare skytt som wij wmbaare wndher blekungh. G1R 3: 55 (1526). Svar till Lasse Knutzsonn .. att han lather Anders Perssonn bekomme vederlagh för thenn gårdh, som han för fyre åhr seden umbar och lades under affvelsgården. G1R 28: 257 (1558). Förr will iagh liffwet än henne umbära. Rondeletius 19 (1614). Henric Söderberg begiärer ersättning för sit umburne stipendio åhr 1693. UUKonsP 22: 174 (1698).
2) (†) intr.: försaka livets nödtorft; äv. övergående i bet.: uppoffra sig. Ehuru saken må gå, synes det mig hederligare att umbära än tigga. Leopold (SVS) II. 3: 290 (1805). Vanan att umbära vet ej hvad beqwämlighet vill säga. Blanche Tafl. 1: 66 (1856). Hon skildrade .. i gripande ordalag, huru hon hade sträfvat och umburit för att försörja sina barn på ärligt sätt. GHT 1895, nr 218, s. 4.
UMBÄRLIG, adj. till 1: som kan umbäras, som man kan vara utan l. avvara l. som inte (oundgängligen) måste finnas l. vara med; äv. närmande sig l. övergående i bet.: onödig l. överflödig. Allehanda Wharor .. Nödhtorfftighe eller Vmbärlighe. Paulinus Gothus MonPac. 784 (1628). Enär Cassabehållningen finnes betydligen öfverskjuta behofvet för påräknade snara utgifter, (bör direktionen) utlåna det umbärliga emot ränta. SPF 5: 600 (1829). Sveriges tillgång på härförare var icke så stor, att Döbeln kunde finnas umbärlig. 2SAH 60: 183 (1884). DN:s provkök menar att (jordgubbssnopparen) är en pryl som varken är mer eller mindre umbärlig än många av de prylar som lanserades under 80-talet. DN 12/6 1993, s. A5. jfr o-umbärlig.
Avledn.: umbärlighet, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara umbärlig. 3PrästP 8: 282 (1734). Jag är säker derpå att när de bättre klasserna äro öfvertygade om bränvinets umbärlighet och dess skadlighet, skole de straxt öfvergifva en sak som har åstadkommit oberäkneligt ondt. KyrkohÅ 1925, s. 207 (1832). jfr o-umbärlighet.
Spalt U 68 band 36, 2010