| Publicerad 2011 | Lämna synpunkter |
UPPMANA up3~ma2na, v. -ade, förr äv. -te, -t (se för övr. MANA, v.1); vbalsbst. -ING (se avledn.); -ARE (se avledn.).
1) (†) kräva (ngt), utkräva; särsk.: kräva ersättning för (ngt); jfr MANA, v.1 1. Så haffuer hann och vpmant någre peninger emott lagen. HH XIII. 1: 329 (1563). Så begäre the, att H. K. M:t wille förordne någre fullmyndige, som samme pertzeller uthi hwar landzände uppmaane. RA II. 1: 234 (1612). Kan man sijn vprettelse, och tagna skadha vpmaana. Bullernæsius Lögn. 393 (1619).
2) (†) uppbåda (krigsfolk); inkalla; jfr MANA UPP 1 c. Der dhe dijtt komme, skole dhe .. opmaahne dett mäste krigzfolk dhe kunne komma tiluäge .. och begifue sig där medh ådt Wijborgh. SUFinlH 2: 227 (1605). Ther warda till Häärfärd opmante, effter som Nödhen fordrar, hwar 100.de, 50.de .. ja ock 5.te Mann. Schouten Siam 23 (1675). Schultze Ordb. 2967 (c. 1755).
3) (†) mana fram (ngt), framkalla; äv.: uppamma; äv. med avs. på ngt konkret: driva fram. Äy nån blir ond på mig åm Iag kan lust upmana. LejonkDr. 109 (1689). I afsickt at upmana oarten til Hudens yta, på det ej Vätskorna må djupare stocka sig, hafva nyare Auctorer .. brukat koppnings-medel med .. Spanska flugor. Martin Bensj. 340 (1782). Nära midnatten går Thilda .. med så lätta steg att .. intet ljud uppmanar hvalfvens echo. Palmstjerna Snapph. 2: 124 (1831). Du får icke glömma att du talar med en stackars svag qvinna, med en mor, som behöfver uppmana hela sin styrka för att lugna och trösta sig under arbetet. Carlén Bull. 1: 161 (1847). — särsk.
a) (†) åkalla (Gud l. Guds hjälp o. d.); äv.: frambesvärja (djävulen l. andar o. d.); jfr MANA, v.1 6. Thetta scriffues .. til at achta prophetier, vpmanandes Gudz hielp medh flitigh böön. Baazius Upp. 158 b (1629). Der upmante hon sielfua diefwulen och talade medh honom. VDBötB 1643, s. 354. VDAkt. 1684, nr 12.
b) (†) med avs. på person: locka fram, få att framträda. Då hoppet om en belöning snart skulle uppmana en förrädare. 3SAH LII. 2: 516 (1792). Må deras stora strid uppmana en Homer! Franzén Skald. 4: 64 (1810, 1832).
4) (†) utmana (ngn); äv.: hetsa l. egga (ngn l. ngns sinne o. d.) (till strid o. d.); jfr MANA, v.1 4. Han war .. en stor kaxe til at slås, när han blef thär til upmanter. Peringskiöld Hkr. 1: 296 (1697). En del af Allmogen .. nekade .. aldeles, at wilja nedlägga sine Gewär, upmanande hwar annan med mycket rop och skri, at skiuta, och at slå med deras Spik-klubbor. PH 3: 2070 (1743). Jag har ej lärt, som du, att fiender uppmana / med hån. Ling Eylif 19 (1814). Lagergren Minn. 8: 20 (1929).
5) (†) uppmuntra (se d. o. 5) (ngn l. ngt) (till ngt), inspirera; äv.: väcka; äv. utan obj. Lucidor (SVS) 270 (1672; uppl. 1997). (Birger Jarl) sökte på alt sätt, at upmana witterhet och fria konster. Dalin Hist. 2: 246 (1750). För det andra uppmanades tanken och forskningen till en verksamhet, som förut icke behöfts. Reuterdahl InlTheol. 33 (1837). Ehuru man .. från flera håll uppmanat min pratsamhet och till och med gillat mina många digressioner; anar jag dock, att jag tröttar mina läsare i längden. Wingård Minn. 3: 185 (1846). De Geer Minn. 1: 8 (1892).
6) uppfordra (ngn till ngt l. att göra ngt), söka förmå; äv.: tillsäga (ngn att göra ngt); äv. närmande sig l. övergående i bet.: råda; äv. utan personobj.; förr särsk. i uttr. uppmanande sätt, om modus imperativ; jfr MANA, v.1 2. Förf. upmanar alla rättskaffens medborgare, at förena sina bemödanden til tvedrägtens hämmande. Höijer 4: 309 (1797). Svedbom Satsl. 18 (1845; om imper.). (Hon) var mycket angelägen, att man skulle äta; yrkade därpå och stod vid bordet för att uppmana härtill. Lagergren Minn. 1: 150 (1922). Jag (hade) funderat på att få tala med prästen i enrum, som han uppmanat oss till. Hellström Malmros 115 (1931). Morsan uppmanade Harriet att sätta sig. Stensdotter ArnesKiosk 341 (2004). — jfr O-UPPMANAD.
1) (†) till 4: anstiftare; uppviglare. Sex Commissarier (i Paris), hwars syszla skulle wara .. At föreslå en lag emot upmanare til mord. EP 1792, nr 12, s. 4. Reuterdahl SKH 4: 401 (1866).
2) till 6, om ngn som uppmanar (till ngt); förr äv. (med anslutning till 5) om ngn som uppmuntrar (till ngt). (Schroderus) ville göra boken till en egentlig folks-bok. Desto mera var han berättigad att med en tillegnan .. frambära den till sin konungslige uppmanare. Atterbom Minnest. 1: 78 (1847). Bremer NVerld. 3: 42 (1854). —
UPPMANING, r. l. f.
1) (†) till 4: utmaning (till strid o. d.); uppvigling, agitation; jfr 2. Holmberg 2: 516 (1795). Såsom Asideerna .. förklaras för ”de helige” .. så kan deras inverkan på kriget icke hafva varit någon annan, än genom de uppmaningar, hvarmed de uppeldade folket. Agardh ThSkr. 1: 26 (1842, 1855).
2) till 6: uppfordran, tillsägelse, maning (se maning, sbst.1 2); äv. (med anslutning till 1) (jur.) i uttr. uppmaning till brott, uppfordran (o. därigm medverkan) till brott; särsk. (i sht språkv.): yttrande (i imper.) som uppmanar till ngt. Han struntade i uppmaningen att ta på bilbältet. Ekblad 161 (1764). Stundom innebär ett verbum dicendi både ett yttrande och en uppmaning, samt construeras derföre på olika sätt inom samma sats. Rabe GrElGr. 252 (1857). Det är en bit, som jag skrifvit på oppmaning af några för ämnet interesserade fruntimmer. UrKorrCronholm 307 (1862). Uppmaning till brott eller försök att annorledes än genom uttrycklig uppmaning, såsom genom prisande af brottslig handling, förleda till brott. SFS 1909, nr 35, s. 8. Reklamen lever på att dess uppmaning är enkel: köp! Lindqvist Reklam. 89 (1957).
Ssgr: uppmanings-brev. (†) till -maning 1, 2: brev innehållande uppmaning (till ngt, i sht stridsåtgärd o. d.). Chesnecopherus Skäl Rrr 2 a (1607). Fryxell Ber. 4: 248 (1830).
-sats. i sht språkv. till -maning 2: sats (se d. o. 10) uttryckande uppmaning. Nordvall Modersm. 15 (1863).
Spalt U 579 band 36, 2011