| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URBANISATION ur1banis1aʃω4n, r.; best. -en; pl. (i bet. 2) -er.
1) (numera bl. tillf.) förhållandet att folk flyttar från landsbygd till stad l. tätort (varvid befolkningen koncentreras dit). Skola vi utan vidare acceptera landsbygdens avfolkning och med tillfredsställelse iakttaga en urbanisation? SvTidskr. 1932, s. 119. I frågan om befolkningens fördelning mellan landsbygd och städer beslöts, att försökstiden borde omfatta cykler av såväl total urbanisation som total decentralisation av bebyggelsen. TT 1933, s. 111. Den starka urbanisationen, inflyttningen från landet till städerna, är skadlig för hantverket. Form 1934, s. 174.
2) [jfr motsv. anv. i sp.] (i sht om utländska förh.) konkret: bebyggt l. exploaterat (bostads)område utanför tätort. Att vi .. visar vår urbanisation Domaine de la Gray, beläget strax intill den gamla bergsbyn Mons från 1200-talet. SvD(A) 19/1 1968, s. 22. Just i det här området utanför Torrevieja finns många urbanisationer, varav flertalet har byggts av det spanska byggbolaget Masa. SvD 18/5 1989, Bil. s. 7. Tunga lastbilar kör ständigt ut cement till nya urbanisationer. GbgP 26/10 2002, s. 10.
Spalt U 839 band 36, 2012