Publicerad 2012   Lämna synpunkter
URDELA, v. -ade.
Ordformer
(or- 1712–1749. ur- 1681–1769)
Etymologi
[fsv. urdela; liksom fd. ordele av mlt. ordēlen, ördēlen, ssg av or, ör, ur (se UR, prep. o. adv.), o. dēlen, dela (se DELA, v.1); jfr äv. fsax. adēlian, fht. arteilan, irteilan, mht. erteilen, urteilen (t. urteilen), feng. adǣlan]
(†) med avs. på rättsfall l. tvist: avgöra l. döma; äv.: bedöma (ngt). Verelius 225 (1681). Wiseliga urdela, med hwad wett och klokhet alt slikt .. må wara idkat. Björner Kämp. Dedik. 3 (1737). Jag kan .. icke undgå, at i förstone urdela en sak, der, efter min tanka, mycken magt påligger. Browallius PVetA 1747, s. 19. Ihre (1769). — jfr FÖR-URDELA.

 

Spalt U 843 band 36, 2012

Webbansvarig