| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URRIG ur3ig2, adj.; adv. -T.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (person l. huvud med tanke på) hår: purrig l. burrig, rufsig, okammad; äv. om fågel: som har uppburrade fjädrar; som befinner sig i ruggning; äv. (o. numera i sht, vard.) i utvidgad l. bildl. anv., övergående i bet.: kall l. ruggig (se d. o. VI 1). Serenius 348 (1734). Stora urriga hufvuden, runda och grymma ansigten. Hedborn Minne 11 (1835). Hopkrupen i grantoppen sitter / Den urriga korp i sitt bo. CFDahlgren 2: 112 (1840). Vacker var hon .. med sina varma kinder och sitt litet urriga, guldröda hår. Agrell Sthm 232 (1892). Urriga, ruggiga, rufsiga reste vi oss i vår ”säng”. TurÅ 1910, s. 240. Hon såg inte att han kom för hon stirrade i backen och kände sig urrig och frusen. Ekman Springkäll. 66 (1976).
Spalt U 861 band 36, 2012