Publicerad 2012   Lämna synpunkter
URSAKER l. URSAKA, adj.
Ordformer
(or- (oor-) 1524–1842. ur- (uhr-, vr-, wr-) 1525–1920. -saka, sg. 1527–1920. -saka, pl. 1525–1843. -sake, sg. 1523–1526. -sake, pl. 1544. -saker, sg. 1524–1842)
Etymologi
[fsv. orsaka, ursaka, orsaker, ursaker; jfr fd. orsag(e), fvn. órsekr; ssg av ur (se UR, prep. o. adv.) o. saker, skyldig (se SAKER). — Jfr URSAKA, v.2, URSÄKT]
(†) som är oskyldig l. förklarad fri från skuld l. ansvar, saklös (se d. o. 2); jfr OSAKER. Med hwilke i wel gefwe tiil kenne Om i oorsake och oskyllig ære wti hans ocristelige saker. G1R 1: 160 (1523). For:de Niels Brems dömpdis frii och orsake ther före. JönkTb. 115 (1526). Jagh wil här medh för Gudhi och alla werldenne wara orsaka. LPetri Dryck. F 2 a (1557). Upptäcktes icke gerningsmannen till ett mord, skulle by, grannlag, härad derföre böta, allt efter som de brusto i förmåga att för gerningen göra sig ursaka. Reuterdahl SKH II. 1: 89 (1843). Det är väl just något som gör en människa religiös: att hon tar del i skulden, icke kan ställa sig utanför och göra sig ursaka. Larsson Världskris. 93 (1920).

 

Spalt U 862 band 36, 2012

Webbansvarig