| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URSKILJA ɯ3r~ʃil2ja, v. -skiljer, -skilde, -skilt, -skild (se för övr. SKILJA). vbalsbst. -ANDE, -SKILJNING (se d. o.), -SKILLNAD (se avledn.); -ARE (se avledn.).
1) avskilja (en mindre del l. enhet) från en större mängd l. helhet; särsk.: frånskilja l. avlägsna (ngt (från ngt varvid detta varit fäst l. förenat o. d.)); skilja ur; utgallra; äv.: dela upp (ngt) i två l. flera enheter l. i mindre delar, särsk.: sortera; ngn gg äv. med avs. på person. PH 2: 914 (1731). Hvarpå i et slutförhör de skickelige och läraktige blefvit från de tröge och otjänlige urskiljde. GustKyrkoliv 75 (1787). Sedan brefven äro emottagne och vägde, urskiljas de och delas hvart och ett till sin Stad eller Ort, på sine särskildte rum. SPF 1817, s. 27. Genom offentlig kungörelse kallades egarne att urskilja och återtaga hvad dem tillhörde. Kolmodin Liv. 3: 293 (1832). Sorteringsutgifter, omfattande kostnader för skiljeanordningars inrättande och vidmakthållande, för virkets insamlande och urskiljande vid skiljeställe (osv.). SFS 1919, s. 1018. Silver och guld .. ha .. funnits i ytterst små mängder i malmen, de kunde inte urskiljas under kopparprocessens förlopp utan ingingo i slutprodukten. Lindroth Gruvbrytn. 2: 323 (1955).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk.
a) med sinnena (mer l. mindre tydligt) uppfatta (ngt enskilt), lägga märke till, notera; särsk.: skönja (se d. o. 4); i sht förr äv. med sakligt subj., särsk. i uttr. låta urskilja sig, bli möjlig att uppfatta osv. (jfr LÅTA I 19 c). Djupt ner ur Slottshvalfven slutligt ändå / En stämma sig urskilja låter. Leopold (SVS) I. 2. 1: 472 (1810). Jag måste .. skynda mig för att hinna fram till honom, och detta midt i ett läger .. hvarest jag icke kunde urskilja någonting utom några eldar på afstånd. Tegnér Armfelt 2: 69 (1884). Mina gamla ögon kunna ej urskilja bokstäverna. Andersson Kal. 52 (1906). Dagern, som tränger genom öppningen .. försvagas allt mer och mer, så att vi omkring oss knappt längre förmå urskilja föremålen. Lagergren Minn. 9: 194 (1930). Maskinerna spunno i djupet, vi kände skrovets lätta darrning och urskilde svagt gnisttelegrafens knatter från övre däck. Ruin VälMött 38 (1938).
b) identifiera l. bilda sig en uppfattning om (ngt) ss. skilt från ngt annat (av samma l. liknande slag), särskilja, hålla isär; äv. (ofta med avs. på ngt som anses riktigt l. rätt l. som vittnar om gott omdöme): skilja l. välja ut; äv. närmande sig l. övergående i bet.: (rätt) bedöma l. värdesätta; äv. refl. (se β). RA II. 2: 313 (1617). Så snart man wet, hwad et ord betyder, kan man strax urskilja, om thet hörer til genus masc. eller fœmin. Kullin EngGr. 23 (1744). (Det) åligger .. (prästen) att, med .. uppmärksamhet, urskilja wisza ställen (i Bibeln), som lätt kunna miszleda, då de owarsamt anwändas. Ödmann AnvSkrift. 68 (1822). (Då historieforskningen) nått fram till resultat, varom Luther ej kunnat drömma, har den bakom allt skrivet och upptecknat såsom det ”ursprungliga” mött en tradition, där äkta och oäkta ej längre kan urskiljas. KyrkohÅ 1926, s. 99. Inom den socialpsykologiska forskningen kan man urskilja en del faktorer som i hög grad avgör om vi kommer att tycka om andra människor eller ej. Angelöw o. Jonsson SocPsyk. 220 (1990). — särsk.
α) bli på det klara med, komma till insikt om (ngt), särsk. med obj. bestående av bisats. Hwarefter .. (läraren) bör urskilja, til hwilka slögder .. (barnen) äro mäst fallne. PH 8: 7577 (1766). Fastän .. (Greklands vise) blott voro hedningar, kunde de genom sin skarpsinnighet af den skapade värdens lagar och väsen urskilja, att Gud är en. Landsm. V. 6: 141 (1891). Om kopparen var gar (dvs. raffinerad), kunde urskiljas också av dess beteende i härden. Lindroth Gruvbrytn. 2: 352 (1955).
β) (numera bl. tillf.) refl.: äga (o. visa upp) från annan l. annat av samma l. liknande slag skild(a) egenskap(er) l. karakteristika; om person förr äv.: (på fördelaktigt sätt) utmärka sig. Johan Scheffer .. har urskildt sig .. genom stor och grundelig lärdom. Cronstedt ÅmVetA 1760, s. 7. Vignys poetiska talent urskiljer sig genom behag och finhet. SvLittFT 1837, sp. 680. I Rambachs bok urskiljer sig kopiorna efter Mattäy på grund av sina egendomliga former och lilla skala – nämligen samma skala som förebildens. Fatab. 1975, s. 42.
γ) (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: som har förmåga att skilja ut det rätta l. lämpliga o. d. i visst sammanhang (o. som handlar därefter); äv. i överförd anv. Thorild (SVS) 6: 70 (1781). Denna urskiljande stadga, som aldrig förblandar auktorn och menniskan, aldrig vänder anfallet ifrån litterära svagheter inpå personliga. 2SAH 2: 301 (1798). Nitälskan för Sanning och Gudaktighet: men med nitet af ett urskiljande förstånd och ett älskande hjerta. Lehnberg Pred. 2: 53 (c. 1800). Huru lyckliga tyckte jag ej de unga flickorna vara att så uppfostras till tänkande, urskiljande väsen! Bremer GVerld. 1: 173 (1860).
c) (†) med avs. på konflikt l. träta (mellan två parter): (träda emellan o.) avgöra, göra slut på; särsk. med avs. på rättslig tvist: (gm dom) avgöra; jfr SKILJA I 23. Schmedeman Just. 118 (1602). Kommer trätta Kyrkioheerde och Capellan emillan, i hwilken the sigh inbördes [icke] kunna rätta och ihopsämia, tå upptage och urskillie henne Prosten. KOF II. 2: 253 (c. 1655). Kronones saker, och andre almänne mål, måge ock å särskilt Ting urskiljas, ther så omtränger. RB 4: 3 (Lag 1734). RegementsKrigsRätterne (på G. II A:s tid) urskilde väl officerarnes och soldaternes stridigheter. KrigsmSH 1802, s. 23.
d) (†) (i lag l. förordning) fastställa l. stadga (ngt); äv. utan obj. i sådana uttr. som i viss lag urskils om ngt, i viss lag är stadgat om ngt, (efter) som urskils i viss lag, (i enlighet med vad) som är stadgat i viss lag; jfr SKILJA I 24 b. Bleff affsagdt till 40 m(ark) och godzett förbrutit, ept(ir) som wrskils i köpmålabalcken 24 cap. VadstÄTb. 32 (1579). Huru bränvin på saltsjö .. må transporteras, är uti Seglationsordningen emot lurendrejeri och tullförsnillning .. urskildt. SPF 1849, s. 11. Om strandwrak och skeppsfynd urskils i Sjölagen. SFS 1864, nr 11, s. 107. Cannelin (1939).
1) till 2 a: möjlig att uppfatta med sinnena. Carlén Rosen 243 (1842). Man tyckte att gränsen för mänsklig prestationsförmåga .. var överskriden, då .. männen togo om sitt sista och svåraste nummer i mörker, urskiljbara endast genom en fosforescerande rand insydd i trikåerna. Ruin Gyckl. 79 (1934).
2) (numera bl. tillf.) till 2 b: möjlig att hålla isär l. skilja från annat; jfr urskiljelig. Hartman Naturk. 122 (1836). I gynnsamma sammanhang är .. den modal-temporala (fråge)typen urskiljbar. Gabrielson Elfstrand 225 (1945). —
URSKILJELIG, adj. särsk. (†) till 2 b: urskiljbar (se d. o. 2). Hammarsköld PhilH 1: 84 (1825). Nyblæus Forskn. 2: 94 (1881). jfr o-urskiljelig. —
URSKILLNAD, r. l. m. (förr äv. -skil-, -skilj-)
1) till 2 b, om (resultatet av) handlingen att bland flera möjligheter l. alternativ välja den l. det för visst syfte l. i visst avseende o. d. lämpligaste l. bästa o. d. Wasenius NorrlBoskSk. 14 (1751; om resultat). Nedplöjning av halm bör ske med urskillnad. GbgP 1949, nr 11, s. 12.
2) (†) till 2 c: avgörande, utslag. Serenius C 2 b (1734). På det Högwälborne H:r Landshöfdingen och riddaren må äga tilfälle uti måhlen giöra en redig urskillnad, antingen hem(m)anen under Biskops Sätet böra nyttjas .. el:r anses lika med (osv.). VDAkt. 1751, nr 67.
Spalt U 862 band 36, 2012