| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URSKULD ɯ3r~skul2d, förr äv. (i bet. 1) URSKYLD, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (†) förhållandet att icke ha begått ngt brottsligt l. att vara utan skuld till ngt, oskuld. G1R 3: 115 (1526). The .. som båro witnesbörd om Jesu vrskuld. LPetri ChrPina E 8 b (1572).
2) (i formen urskuld) (numera bl. tillf.) (anförande av) förmildrande omständighet, ursäkt (se d. o. 2), urskuldan; äv.: (bön om) förlåtelse l. tillgift (för förseelse l. misstag o. d.); förr särsk. i sådana uttr. som göra sin l. ngns urskuld, framföra sin resp. ngns ursäkt (jfr URSÄKT 2 c). Pilatus måste tijt dantza före / Och Cyboræa tin urskuldh göra. Rondeletius 97 (1614). Ehuruwäl Konung Sigismund igenom ett .. bref giorde sin urskuld hos Konung Johan, hade han (osv.). Werwing Hist. 1: 80 (c. 1690). Åhöraren betages all urskuld för en underlåten bön. Ödmann StrFörs. II. 2: 162 (1803). Det är inte alltid man orkar hitta på urskulder för mänskligheten. SvD(A) 24/1 1961, s. 13.
URSKYLDUG. [fsv. urskyldogher] (†) till 1: som är utan skuld, oskyldig. Befatta tigh intit medh the(n)ne vrskyllugha ma(n)nen. Mat. 27: 19 (NT 1526).
Spalt U 867 band 36, 2012