| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
UT, adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 904):
(1) -BUKT. (numera bl. tillf.) krökning utåt, utbuktning, utsvängning. De triangelformiga utbukter, som landet gjorde i sjön. Wallin Bref 201 (1849). —
(1) -BUKTA, -ning. förse (ngt) med en utsvängning l. bukt; äv. refl.: bukta (se d. o. 2, 3) sig utåt; ofta (o. numera bl.) dels i p. pf. med adjektivisk bet.: utsvängd, välvd, konvex, dels ss. vbalsbst. -ning (se särsk. slutet); jfr -buka. Jag blef et .. (fjällskred) varse, då jag .. reste öfver fiället stora Vegeln, då en utbögtning skiedde mot högst fiället i bredden af den qvarliggande stora och diupa snödrifvan. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 72 (1737). (Området) där körtelcellerna ligga .. buktar sig ofta ner i omgivande vävnad (bindväv) till rör- .. eller druvformiga bildningar .. vilka å sin sida kunna utbukta sig till rikt förgrenade system av gångar. Wallengren o. Hennig 3: 3 (1911). Slemhinnan, som bekläder dess (dvs. tunntarmens) insida, är utbuktad i en oändlig mängd fina utskott, det s. k. tarmluddet. Bolin VFöda 354 (1934). särsk. (fullt br.) ss. vbalsbst. –ning med konkret bet.: krökning utåt, utsvängning; särsk.: (av sjukdom o. d. förorsakad) utsvängning av vägg i kroppshålighet, divertikel. Utbugtningarne å de små blodkärlen .. äro följden af en fett- eller kalkartad förändring. Hallin Hels. 2: 235 (1885). På midten af noten befinner sig kilen, en strutformig utbuktning, dit fisken mer och mer drifves in. Ekman NorrlJakt 313 (1910).
Avledn.: utbuktig, adj. (†) utbuktad, välvd, konvex. (I kakelugnar) bör ej .. den första båtten in åt eldstaden, icke eller de andra wara in- eller utbuktige, utan i möjeligaste måtto jämne. VetAH 1739, s. 77. Auerbach (1916). —
(9 d) -BULLRA. (†) refl., om åska: (småningom) bullra färdigt, dö ut (se dö ut 3 d). The ogudachtighas godz förtorkas såsom en beck, såsom en toordön vthbullrar sigh j regnet. Syr. 40: 13 (“41: 3”) (Bib. 1541). Som Tordön uti rägn i hast utbulrar sig. Frese Pass. 87 (1728). —
-BULNA, äv. -BÅLNA, -ad, -ing. (†)
1) (†) till 1 f: (på grund av fukt l. vätska) bulna ut (se bulna ut 1) l. svälla. Det behöfwes .. at alla spisar muras ock uteldas innan panelingen slås up, at wätskan deraf icke må förwärra det samma medelst utbålning. VetAH 1739, s. 149. För en utbålnad eller half mogen säd, äro aldeles icke .. stöpningar lämpeliga eller tienliga; ty sädes-kornen torka och skrumpna bort derefter. Gadd Landtsk. 3: 282 (1777).
2) (†) till 9 d, om svulst o. d.: värka ut; särsk. i uttr. ställa sig till utbulnad (se ställa, v.1 II 1 b); jfr bulna ut 2. Lemmernes aposthema äre med stoor werck, Men thenna förnemde giffuer sigh aldrigh til at vthbolna. BOlavi 82 a (1578). Så snart något åkommer .. som ej förlikes med wår kropp .. griper sig Naturen sjelf strax an, at med alla sina krafter drifwa det skadeliga ut .. genom swettning .. eller utbulning. Bergklint MSam. 1: 112 (1781). Dalin (1855). —
-BULTA, -ning.
1) till 1 g: hamra l. klappa ut (ngt, i sht metall o. d.) till större yta l. tunnare form o. d.; äv.: gm bankningar l. hamrande o. d. jämna ut (ngt) l. göra (ngt) plant (jfr bulta ut 2). Et guld blandadt med 3½–4 gånger så mycket silfver, utbultas helt tunt, och gör ingen ting til saken, om det spricker. Scheffer ChemFörel. 279 (c. 1750). Sedan man utskurit ett stycke av erforderlig storlek från blyplåten, utbultas detta stycke jämnt med klappholz och klubba. NordBoktrK 1911, s. 310.
2) (numera mindre br.) till 2, 4: gm bultande utdriva l. avlägsna (ngt ur ngt); jfr bulta ut 1. Broman Glys. 3: 70 (c. 1730). Pytheas berättar att axen insamlas i stora hus, der sädeskornen ur dem uttröskas eller utbultas. Nilsson Ur. 2: 81 (1862). 2UB 8: 591 (1900).
Spalt U 950 band 36, 2012