| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VACKLA vak3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
1) (till följd av obalans l. ostadigt fäste (börja)) skaka l. svikta l. svaja o. d. med risk att ge vika l. välta l. falla omkull; särsk. om person l. kroppsdel (särsk. ben l. fot); om person äv. i fråga om förflyttning i sådant tillstånd (se b). Din foot han waklar. Stiernhielm Herc. 509 (1658, 1668). (Kronprinsen) hade begifvit sig till Qvidinge hed i Skåne och åsåg der husarernes öfningar, då han plötsligt vacklade i sadeln, tappade stigbyglarne och störtade baklänges af hästen. Odhner Lb. 321 (1869). De fastaste murar .. vackla och instörta. Cederschiöld Riehl 1: 120 (1876). I forsarna stannade .. (timmerstockar) framför stenarna och byggde upp sig till höga, vacklande staplar. Lagerlöf Holg. 2: 292 (1907). Hennes kropp stötte, och benen vacklade under henne. Krusenstjerna Pahlen 1: 156 (1930). De fick hjälpa mig ner från trefoten och när de sedan släppte mig vacklade jag och höll på att falla. Lagerkvist Sibyll. 91 (1956). — särsk.
a) i överförd anv., om gång l. steg o. d.; i sht i p. pr. (i mer l. mindre adjektivisk anv.): som utmärks av vacklande (jfr STAPPLA, v.2 1 d); jfr b. Jag Julus ledde vid handen, / Han så lunkade med; men gången vacklade svåra. Nicander VirgÆn. 73 (1751). Med vacklande steg borthastar den gamla. Adlerbeth Æn. 101 (1804). Han vände sig hastigt om eller om han slungades runt till följd av kulans anslagskraft. Han tog ett par vacklande steg i sidled och började skrika med gäll röst. DN 11/11 2000, Bil. s. 8.
b) om person: gå l. förflytta sig vacklande (till en plats l. åt ngt håll o. d.), stappla, vingla, ragla. Et slag i hufwudet .. som orsakade .. at det swartnade för mina ögon, iag wacklade hijt och dijt. Ehrenadler Tel. 187 (1723). Kristin steg upp och vacklade i väg. Högberg Baggböl. 1: 232 (1911). Hon (öppnar) dörren och vacklar nerför trappan till bottenvåningen. Pohl o. Gieth Saknar 19 (1992). — jfr IN-VACKLA.
c) i allmännare l. oeg. anv., i fråga om ostadig l. okontrollerad l. oregelbunden rörelse av annat slag; särsk. (i p. pr.) om fågels flykt. Ställes .. det brinnande ljuset under en tät glaskupa, så få wi se huru lågan ganska hastigt blir matt och wacklande, samt inom kort alldeles slocknar. Alm(Sthm) 1858, s. 38. (Att) projektilen under utgåendet kunde vackla något eller knappen göra liksom bakslag mot refflans botten. Palmstierna Artill. 31 (1872). Man har även .. sett en jorduggla höja sig från den låga och vacklande flykten och stiga högt i luften. Rosenius SvFågl. 3: 60 (1927).
2) [eg. bildl. anv. av 1] vara l. bli osäker l. ostadig l. svag o. d.; särsk. dels i fråga om att ha en svag ställning l. stå på ostadig grund (o. riskera att störta samman l. ge efter o. d.), dels med tanke på att ngt l. ngn ändrar karaktär l. växlar från det ena till det andra l. fram o. tillbaka o. d.; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Ekonomin vacklar till följd av skuldkrisen. Ett vacklande väljarstöd. Bleff discurrerat om staten i Götheborgh, på hvadh vacklande fötter han står. RP 6: 125 (1636). Christiern (II) satt .. på en vaklande thron i sit Fädernes Rike. Schönberg Bref 1: 213 (1778). (Kristendomen) har .. underminerat hedendomens grund, som endast behöver en stöt för att vackla. ZTopelius i Konstnärsbrev 1: 319 (1853). Gränserna mellan de tre rikena voro länge vacklande, och flere af gränsprovinserna flyttades fram och tillbaka mellan grannrikena. Odhner Lb. 27 (1869). Hon läste, halfhögt och snabbt, emellanåt i ett visst staccato. Vid det anförda stället vacklade stämman och tårar stego upp. Benedictsson Dagb. 1: 293 (1884). Det var inte någonting som brast inom henne, men det var nog ideal och förebilder som vacklade. Beijer BritaGrossh. 296 (1940). — jfr O-VACKLANDE. — särsk.
a) i fråga om beslut l. omdöme l. tro o. d.: vara obeslutsam l. villrådig, tveka; tvivla; äv. (ofta i fråga om regeringspolitik o. d.): ständigt ändra ståndpunkt l. handlingssätt. Fatta I en godh resolution och vackla ingestädes, så ähre I uthan fara. AOxenstierna 8: 265 (1633). (Jag) blir .. förvirrad och vacklande i mitt omdöme. Sahlstedt CritSaml. 235 (1759). Att oppositionen fått den vacklande Pousette .. att decidera sig för deras sida. Liljecrona RiksdKul. 511 (1841). Styrelsens politik (blev) i sjelfva verket ett vacklande mellan krig och fred. Carlson Hist. 2: 184 (1856). Började han redan vackla i sin tro på en bestämd ordning? Johnson GrKrilon 154 (1941).
b) med bestämning inledd av prep. (e)mellan, i fråga om att pendla mellan (motsatta) känslotillstånd o. d. Personer, hvilka .. vackla emellan hoppet af framgång och frucktan af undergång. Höpken 1: 385 (1740). Joseph .. wacklar emellan misstanka och hopp. Melin JesuL 1: 93 (1842). (Hon) vacklar .. mellan bristande självkänsla och intellektuellt övermod. Vi 2011, nr 12, s. 64.
c) om hälsa: bli (allt) sämre, börja l. vara nära att ge vika; i sht i p. pr. (i mer l. mindre adjektivisk anv.): sviktande, svag, klen. Min hälsa har vaklat; mitt humeur ännu mer. Kellgren (SVS) 6: 42 (1775). Maria, hwars helsa redan länge warit wacklande, uthärdade icke denna sista olycka. Ekelund NAllmH 1: 97 (1833). Hr Johnsson har de senaste åren haft vacklande hälsa och inte kunnat arbeta regelbundet. DN(A) 14/4 1964, s. 15.
d) i fråga om språklig företeelse (ss. stavning l. böjning l. uttal) som i språkbruket inte är fixerad l. fastlagd (utan växlar mellan olika former l. varianter o. d.); i sht i p. pr. Knappt var Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. 2SAH 1: Föret. 1 (1801). Vacklande uttal mellan e och ä finnes hos: fresta, hemsk, inhemsk, besk (osv.). Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. 101 (1885). Normalt har varje substantiv fast genus .. Det finns emellertid ett antal ord där genus vacklar, .. (t. ex.) mellan fackspråk och allmänspråk (en eller ett individ). Hultman SASpr. 49 (2003).
e) i p. pr. (i mer l. mindre adjektivisk anv.) om ngt sakligt, i fråga om brist på tydlighet l. saklighet o. d.: vag, diffus, svävande; i sht förr äv. i fråga om ifrågasättande av ngts riktighet l. tillförlitlighet o. d.: oviss, diskutabel. Serenius (1741). Hwad man .. i nyare Skrifter om deras resa behagat anföra, är så mycket mer waklande, som det aldrig af någon äldre tilförne är sagdt. Lagerbring 1Hist. 3: 21 (1776). Ehuru mycket är skrifvet om snille och smak, ehuru dessa ord dagligen nyttjas, lära likväl de begrepp, som dervid fästas, hos många vara ännu vacklande. Schröderheim Robertson 1: Föret. a 2 a (c. 1794). (Processens) förlopp belyser tidens vacklande rättsbegrepp. Annerstedt Rudbeck Bref CLXI (1905).
VACKLA FRAM10 4. vacklande gå l. ta sig fram(åt); äv. mer l. mindre bildl. Polyfem II. 19: 2 (1810; bildl.). Der en invalid från sista .. krigets tider, / Som måst venstra benet mista, / Vacklar fram på sina kryckor, / Lidande och .. matt. Oscar II 3: 67 (1888). —
VACKLA NED10 4 l. NER4. särsk.: vacklande falla l. sjunka ned. Ångestsvetten pärlade på hans panna, och han vacklade ned i en stol. Ramsay Barnaår 1: 96 (1904). —
VACKLA OMKRING10 04, äv. KRING4. vacklande förflytta sig omkring. Heidenstam Karol. 2: 306 (1898). —
VACKLA OMKULL10 04. vackla o. falla omkull. Just som han .. steg från bordet, vacklade han omkull. Heidenstam Svensk. 1: 291 (1908). —
VACKLA TILL10 4. plötsligt o. kortvarigt vackla. Michaelson Ungk. 69 (1892). Stella vacklade till framför mig, men återfann balansen utan att falla. Stensdotter ArnesKiosk 89 (2004). —
VACKLA UT10 4. Rydberg Vap. 244 (1891). En bilist .. bromsar in när en man plötsligt vacklar ut i körbanan. Henschen SkuggBrott 247 (2004).
(1 a) -STEG. vacklande steg. IdrIMar. 1935, s. 179. Bordet gungade framför henne, hon lyfte huvudet, flämtade inåt, reste kroppen och tog vackelsteg. Husmodern 1951, nr 45, s. 8.
a) till 2 a: obeslutsamhet, tvekan; äv. närmande sig bet.: ombytlighet (se d. o. c) l. nyckfullhet. Malmström Hist. 4: 138 (1874). Öfver hufvud taget bär den brandenburgska politiken i hög grad prägeln af vacklan och obeständighet. HT 1917, s. 270. Bondeförbundets vacklan mellan samregering med socialdemokratin och kartell med borgarpartierna. NDag 1948, nr 300, s. 2. Den vacklan inför valet av levnadsbana, som han ändå länge måste ha känt. 3SAH LXXIV. 1: 37 (1966).
b) till 2 d, om instabilitet l. växling i språkbruket. Den inom mask. och fem. rådande vacklan mellan det plurala a och i. Rydqvist SSL 2: 5 (1857). Vacklan i avseende på genus förekommer rätt ofta i svenskan. Danell SvSpr. 26 (1927). —
VACKLARE, m.//ig. (numera bl. tillf.) till 2 a, om person som vacklar; ngn gg äv. i bildl. anv., om sak. Heidenstam Vad vilja vi? 23 (1914; bildl.). Därför hälsas ock alla: man och kvinna, de dugande, av tro och nit fyllda jordbrukarna lika väl som vacklarna och tvivlarna. Larsson Livskall 325 (1948). —
VACKLIG, adj. särsk. (numera bl. tillf.) till 1: som vacklar, vacklande, vinglig, ostadig. Ekblad 418 (1764). Han girade till på vackliga knän. Rosendahl Lojäg. 10 (1956).
Spalt V 17 band 37, 2014