| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VAD va4d, sbst.5, n. (HammarkDomb. 17/6 1612 (: stadzuadett) osv.) ((†) m. G1R 6: 280 (1529: stadzwadh), PrivSvStäd. 3: 437 (1582: stadz wadh)); best. -et (ss. m. -en); pl. =; förr äv. VADE, sbst.2, m.
(numera bl. i skildring av ä. förh.) rågång (se RÅGÅNG, sbst.2 2); särsk. i uttr. gå upp vad, utstaka l. fastställa rågång; förr särsk. i uttr. vad och fåra, ligga i vad och fåra med (se FÅRA, sbst.2 1 b (slutet)); förr äv. med inbegrepp av område som avskiljts gm rågång, särsk. i uttr. inom ngts vad och revning, inom ngts avgränsade område (jfr REVA, v.3 1 d α). G1R 13: 230 (1541). I Byalag aktas .. at målpålarne skärskodas, och tegarne afmätas, då kif och käbbel grannar emellan wid slottan må undwikas, hwilken eljest i byalag merendels då sig tildrager, när slottan skal ske, och waden finnas gå til galna målpålar. Dahlman Humleg. 111 (1748). Städerne bygga vägarne inom deras vad och refning. Rabenius Kam. § 335 (1825). Att gå upp vad var detsamma som att dela upp ängsslogen mellan samtliga jordägare i byn i så stora skiften, som tillkom dem efter öresland. VästmFmÅ 14: 57 (1924). — jfr STADS-VAD.
Spalt V 22 band 37, 2014