Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VALLFARA, v. -far, -for. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(valfara 1824. vallfara 1831–1960)
Etymologi
[jfr d., nor. valfare; av t. wallfahren, ssg av wallen (se VALLA, v.4) o. fahren (se FARA, v.2)]
(†) vallfärda; äv. mer l. mindre bildl. En båt med valfarande, som stötte från land och rodde nära framför hans fartyg, sände öfver vattenspegeln en manande sång af psalmer och hymner. Atterbom Minnest. 2: 354 (1824). Vår känsla vallfar till hans stoft, / Till hjeltegrafven, der han hvilar. Wallin Vitt. 2: 160 (1837). Östergren (1966; angivet ss. sällsynt).
Avledn.: VALLFARARE, m.//ig. [jfr t. wallfahrer] (†) person som vallfärdar till helig ort. Den Machine, i hvilken Coran plägar hvart år föras til Mecca, då Caravan med vallfarare reser dit. Hasselquist Resa 64 (1750). I tusental vandrade vallfarare till det vördade, gamla Moskwa. Heidenstam Svensk. 2: 174 (1910). Östergren (1966).

 

Spalt V 165 band 37, 2014

Webbansvarig