Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VANG vaŋ4, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vagn- i ssg 1833 (: Vagnshyfvel)–1857 (: vagnhyfvel). vang 1858 (: vanghyfveln) osv.)
Etymologi
[liksom d., nor. vange av t. wange, eg.: kind, motsv. fvn. vangi (se TINNING), l. möjl. elliptiskt för VANGSTYCKE]
byggn. vangstycke. I de öfre våningarne behöfves merendels intet blocksteg, utan vangen stöder emot en bjelke eller vexel, uti hvilken den infälles. Rothstein Byggn. 485 (1859).
Ssg (förr): VANG- l. VANGS-HYVEL. (vang- 1834 osv. vangs- 1833) om sidvärts skärande simshyvel. JernkA 1833, s. 639. För att kunna hyfla en försmal fals bredare begagnas den s. k. fransyske vanghyfveln. Eneberg Karmarsch 1: 124 (1858).

 

Spalt V 257 band 37, 2014

Webbansvarig